Fan!
Jag blir så j*vla trött på detta.
Nu har jag knaprat dessa lugnande i flera veckor. Jag kan knappt göra något utan att få förväntansångest… Jag kan inte gå utanför dörren utan dem, tänk om jag får en panikattack (har hänt 3 gånger den senaste veckan). Äter jag mat så vet jag att jag kommer att må illa efteråt, så då måste jag ta en tablett. Jag måste ha en varje kväll, annars kan jag inte slappna av. Jag kan inte ta ett glas vin på helgen för att varva ner utan att ta en… Det är skitjobbigt!
Det känns som om jag äter dessa piller som andra äter p-piller… eller typ. Jag måste ha minst en varje dag annars fungerar jag inte.

Jag vill INTE ta dem… men om jag inte gör det (har vägrat vid ett par tillfällen) och då blir det mycket värre. Då får jag riktiga panikattacker istället – med illamående och allt vad det innebär. Sedan kan jag ju igen tillägga att jag spyr inte, det finns som sagt inte i min värld.

Men jag har mått så dåligt att jag till och med försökt att göra det – trots att jag knappt klarar av att ens tänka tanken – pga jag mått så dåligt. Så jag har tagit min kära Xanor istället och så har det lugnat sig för stunden.

Och så är det så mycket som surrar i huvudet. Tur att det är dags för terapi imorgon så jag kan släppa på spänningarna lite grann. Vilket betyder natti natti för mig nu.

Åh, jag är sååå lat och slö idag. Jag orkar inte, men jag måste snart masa mig iväg till affären och köpa en drös med frukt, för minsann, jag ska göra fruktsallad.
Malvas dagis har vårfest (vilket känns lite weird pga vädret, men men…) det ska nog bli kul. Hon har övat på ”Lille Katt” hela veckan. Hon kan inte sjunga ett ord men melodin är precis som den ska. 🙂

Jag är arg på mig själv också. Jag går och grubblar på en sak som stör mig. Egentligen… eller alltså, egentligen borde jag inte bry mig, det vet jag – men jag gör det iallafall. Jag är inte som alla andra. Jag hänger upp mig på saker som de flesta inte gör – vilket jag inte förstår… Iallafall, jag ÖNSKAR att jag inte brydde mig om det, men nu gör jag det och det är så svårt att låta bli att undra. Speciellt när man som jag, väver in andra saker i själva sakfrågan – då står allt så jävla självklart. Min intuition skriker att jag har rätt – igen, och det är väl det som gör mest ont. Att det egentligen inte alls handlar om misstankar, utan för att det faktiskt är så. Det var det ju förra gången liksom. Fast nu finns det liksom inget att skylla på… det beror på mig denna gång och jag får försöka leva med det.
Problemet är att jag vet inte om jag kan!! VARFÖR KAN JAG INTE VARA SOM ALLA ANDRA?!

Ni har inte den blekaste aning om vad jag skriver om, men det är okej… jag måste ventilera med nån. Så jag gick och tänkte igår. Syrran kanske jag kan prata med. Fast sen… så nää… men sen ändå. Om jag kan prata med henne som nära vän (vilket hon redan iofs är) istället för som systrar så kanske det inte vore så… pinsamt är fel ord… men jag vet inte. Det enda jag vet är att mina nattsvarta tankar har börjat knapra på mig igen och jag vill verkligen inte må dåligt över något jag inte kan styra över. Men jag vet ändå inte hur jag ska kunna acceptera fakta. Och kunna leva med det.

Fan. Nu är jag där igen. Livbåt önskas. Jag håller på att drunkna!

Det jävliga är att jag inte har haft nån ångest på ganska länge, iallafall inte den sortens ångest. Nu är jag bara så jävla ledsen istället. Jag vet inte varför, kan inte säga varför. Jag är bara så jävla less på allt. Ingenting jag gör har någon mening. Jag har ingen lust med något. Jag känner mig inte uppskattad.

Låg och tänkte igår. Sådana där nattsvarta tankar. Jag sitter fast. Hur jag än gör för att komma ur det här så sitter jag fast. Jag kommer inte ta mitt liv, för att jag inte vill att mina barn ska behöva leva med det. Där går min gräns, men gud vet att jag har varit nära flera gånger. Allt jag gör (eller inte gör) är pga dem. Hade de inte funnits så hade inte jag funnits. Enkel matematik. Jag skulle aldrig såra dem medvetet även om jag tycker att de borde ha ett bättre liv än så här.

De borde ha en mamma som är glad och som orkar leka och busa med dem. En sån mamma man ska vara. Men jag orkar inte. Jag pallar inte. Och de finns de som säger att det är okej, det hinns med. Men det gör det inte! De växer upp nu och om jag någonsin blir kvitt mina jävla känslor, då är det för sent. Då är de inga barn längre. Och då har jag missat deras barndom över något jag inte begriper mig på. Hur mycket suger inte det?

Det känns som om jag väntar på bättre tider. Att någon ska förstå eller bara komma och hålla om mig och tala om att allt kommer att bli bra. Men ingen kommer att göra det. Jag räcker ut mina händer men ingen tar dem. Jag är helt ensam. Jag får reda ut den här härvan själv på något vis. Och grejen är ju den att jag inte vet varför jag känner som jag gör eller hur jag hamnade här. Jag bara vet att jag vill öppna upp bröstkorgen och hälla ut allt det svarta.

…

En sak är klar iallafall. Jag får inte må bra psykiskt för det dröjer inte länge innan jag faller. De säger att det är en läkningsfas… att det kommer att gå över. Jag behandlas för min ångest, där vi hittat och lokaliserat orsaken till den. Och jag har mått ganska bra sedan dess – tills jag bara drunknar i alla svarta tankar som dyker upp från ingenstans.

Så har det kära faderskapet kommit hem från Thailand… och tankarna bara mal och mal. Runt, runt. Jag blir galen!

Ibland känns det som att det bästa vore att bara bryta ihop totalt och hamna på psyket, för då kanske man slapp anstränga sig att tänka så jävla mycket.

Det som gör mig arg och ledsen denna gång är inte att han ringde, utan sakerna som han sa.

Hur fan vet han hur det ligger till? Hade han förstått varför jag mår dåligt skulle han ge fan i att dricka… men jag kommer aldrig att vara nummer ett hos honom. Det vet jag och jag har accepterat det. Men då ska han fan inte uttala sig om saker som han inte ens vet något om – och påstå en massa saker som inte ens är sanna för fem öre!

Vad Erik verkligen gör för mig när jag mår dåligt har du inte med att göra – men for the record – han är en av de närmaste som verkligen står upp för mig, på riktigt! Han står på min sida. Han gör allt han kan för att jag inte ska må dåligt. Men han kan inte laga mig, det är det bara jag som kan – och jag är på god väg!

Utan honom, min lillasyster och mina webbisar hade jag inte suttit här idag, det är iallafall ett som är säkert.

Men tack, för att du tryckte ner mig i dyngan igen. Bra jobbat!

Precis som det kändes att det var på väg att vända så klubbade ångesten ner mig igen.
Jag försöker verkligen att göra saker som är roliga. Ta vara på dagarna och njuta av vädret och värmen. Jag försöker att le och skratta, men det kommer bara tårar.

Igår var en bättre dag, ingen bra dag, men bättre än på ett tag. Och solen skiner, man kan gå utan varm jacka. Fåglarna kvittrar… det är vår i luften. Och jag ska tänka på de häftiga upplevelser från hypnosen.

Men det går inte. Hur mycket jag än försöker så mår jag bara sämre. Jag orkar inte ha det så här. Jag VILL INTE ha det så här.

Och jag förstår inte varför jag har en sådan förväntansångest så jag får hjärtklappning, när jag VET att det inte kommer att bli som jag hade planerat. Man måste vara två om att bestämma och när andra partern inte vill… *suck* Jag vet inte hur jag ska göra för att klättra upp igen.