Åh, jag är sååå lat och slö idag. Jag orkar inte, men jag måste snart masa mig iväg till affären och köpa en drös med frukt, för minsann, jag ska göra fruktsallad.
Malvas dagis har vårfest (vilket känns lite weird pga vädret, men men…) det ska nog bli kul. Hon har övat på “Lille Katt” hela veckan. Hon kan inte sjunga ett ord men melodin är precis som den ska. 🙂

Jag är arg på mig själv också. Jag går och grubblar på en sak som stör mig. Egentligen… eller alltså, egentligen borde jag inte bry mig, det vet jag – men jag gör det iallafall. Jag är inte som alla andra. Jag hänger upp mig på saker som de flesta inte gör – vilket jag inte förstår… Iallafall, jag ÖNSKAR att jag inte brydde mig om det, men nu gör jag det och det är så svårt att låta bli att undra. Speciellt när man som jag, väver in andra saker i själva sakfrågan – då står allt så jävla självklart. Min intuition skriker att jag har rätt – igen, och det är väl det som gör mest ont. Att det egentligen inte alls handlar om misstankar, utan för att det faktiskt är så. Det var det ju förra gången liksom. Fast nu finns det liksom inget att skylla på… det beror på mig denna gång och jag får försöka leva med det.
Problemet är att jag vet inte om jag kan!! VARFÖR KAN JAG INTE VARA SOM ALLA ANDRA?!

Ni har inte den blekaste aning om vad jag skriver om, men det är okej… jag måste ventilera med nån. Så jag gick och tänkte igår. Syrran kanske jag kan prata med. Fast sen… så nää… men sen ändå. Om jag kan prata med henne som nära vän (vilket hon redan iofs är) istället för som systrar så kanske det inte vore så… pinsamt är fel ord… men jag vet inte. Det enda jag vet är att mina nattsvarta tankar har börjat knapra på mig igen och jag vill verkligen inte må dåligt över något jag inte kan styra över. Men jag vet ändå inte hur jag ska kunna acceptera fakta. Och kunna leva med det.