Etikett: Nedgång

Nej!

- Susanna 1 Comment

Sålla bort. Sålla bort. Sålla bort. Nej nej nej nej! Tänk inte, känn inte!

Jag har ju klarat mig så himla bra hittills… och nu går det neråt. För första gången på länge fick jag en sån där tanke som jag inte ska ha, en sån där tanke som inte är bra för mig. Jag ska inte bry mig, det är inte mitt liv. Jag vet att jag inte pallar att leva som jag har gjort. Med den ständiga ångesten, tänk om… som bokstavligen åt upp mig. Som fick mig att må dåligt. Som har fått mig att må dåligt ända sen jag var en liten, liten tjej.

Han ringer nu dagligen. Jag orkar inte. Han säger att han älskar mig. Något som han aldrig har sagt tidigare. Jag blir därför orolig. Varför ska jag vara orolig? Har jag något att vara orolig över? Är det som jag tror, som jag tänker? Är det kört nu? Är det så illa verkligen eller målar jag fan på väggen igen?

Hur gjorde jag sist när jag slutade bry mig? Jag svarade inte i telefon, så var det ja. Fast nu ringer han från hemligt nummer så jag kan ju inte vara 100 på att det är han som ringer… Jävla skit, det här går ju inte. Jag får tala om hur det ligger till för dagis och skola, så de kan ringa mig på mobilen istället för hem. Det numret har han ju inte iallafall. Än.

Men det var väl då själva faan…

- Susanna

Jag blir såå trött. Faaan!

Midsommar i all sin ära… yngsta dottern har fått allergi. Vi misstänker mot gräs, precis som far sin. Även korsallergi, för här mumsade båda barnen jordgubbar för fulla muggar och sen fick hon svårt att andas. Jihu… Är det aldrig nog på eländet?

Får boka tid på VC för lite pricktest antar jag. Tur att man har medicin hemma iallafall. Doktorn har ju skrivit ut Clarityn sen tidigare mot köldallergi, men nu verkar allt bara ramla in. Skulle inte förvåna mig om hon blir allergisk mot katt också – min största mardröm.

Faaaan!

Vad fan!

- Susanna 5 Comments

Inte nog med att man ska försöka fungera ”normalt” med sina egna jävla problem. Man ska bli påprackad andras, och få känslan av att man är så jävla elak och inte förstår någonting. Att jag känner mig kränkt och ledsen, det har ingen som helst betydelse i sammanhanget – det är ju jag som är dum och inget förstår.

Att jag brottas och kämpar i det tysta, det är ingen som ser. I och för sig vill jag vill inte att någon ska se. Ni skulle ändå aldrig förstå. Det är ju mina hjärnspöken som jävlas. Det går kanske över med tiden, men han där uppe (om han nu finns) vet vilka tankar som surrar i mitt huvud och inte är de ljusa och vackra precis.

Och när man försöker göra det bästa av situationen, försöker att inse fakta om vad man är värd i andras ögon, ja då får man en käftsmäll som heter duga.

Så nu är det bara att börja klättra upp på den där jävla stegen igen då.
Jag ska aldrig mer yttra mig om saker som jag tycker är jobbiga. Aldrig ska jag heller berätta det för någon om denne gjort mig upprörd eller ledsen. Det är ju iallafall mitt fel om någon annan gjort mig illa. Och då får jag ju skylla mig själv, för jag fattar ju ändå ingenting.