Inte nog med att man ska försöka fungera ”normalt” med sina egna jävla problem. Man ska bli påprackad andras, och få känslan av att man är så jävla elak och inte förstår någonting. Att jag känner mig kränkt och ledsen, det har ingen som helst betydelse i sammanhanget – det är ju jag som är dum och inget förstår.

Att jag brottas och kämpar i det tysta, det är ingen som ser. I och för sig vill jag vill inte att någon ska se. Ni skulle ändå aldrig förstå. Det är ju mina hjärnspöken som jävlas. Det går kanske över med tiden, men han där uppe (om han nu finns) vet vilka tankar som surrar i mitt huvud och inte är de ljusa och vackra precis.

Och när man försöker göra det bästa av situationen, försöker att inse fakta om vad man är värd i andras ögon, ja då får man en käftsmäll som heter duga.

Så nu är det bara att börja klättra upp på den där jävla stegen igen då.
Jag ska aldrig mer yttra mig om saker som jag tycker är jobbiga. Aldrig ska jag heller berätta det för någon om denne gjort mig upprörd eller ledsen. Det är ju iallafall mitt fel om någon annan gjort mig illa. Och då får jag ju skylla mig själv, för jag fattar ju ändå ingenting.