Etikett: Ångest & Fobi

Klump i halsen

- Susanna 2 Comments

För att förklara hur min ångest känns så kan jag säga att jag får ett tryck över bröstet, magen blir orolig, kallsvettning och/eller värmevallningar, yrsel, diarré och det främsta och för mig absolut värsta: Jag mår så fruktansvärt illa. Det är inte en bra kombination när man har emetofobi.

Som sagt tidigare. Jag vet inte varför jag har ångest just nu. Kanske är det alla ”måsten”… eller så är det något annat som stör mitt undermedvetna. En sak vet jag dock, att jag orkar inte må som jag gör. Så efter nästan 3 års uppehåll, så har jag börjat med Zoloften igen. Jag vill egentligen inte, men det känns som om jag måste. 🙁

Men igår blev jag så ledsen… Min sambo ville mysa lite och jag fick värsta panikattacken och bara frös, blev bara stel som en pinne. Kunde knappt andas. Nästan sprang in på toaletten för att kräkas, trodde jag… Det gjorde jag inte, men jag satt och skakade. Det pirrade i hela kroppen och jag mådde sååå illa. Allt kände så himla overkligt…

De känslorna har aldrig varit så starka – någonsin. Eller jo, jag vet att när jag har ångest får ingen röra mig eller vara mig nära. Då blir det bara värre. Jag vill bara vara ensam. Men grejen var att jag kände ingen ångest just då… den bara kom och klubbade ner mig från ingenstans och sen dess har jag gått med en klump i halsen. Tog en Xanor på morgonen och den gav med sig, för att återkomma på eftermiddagen, då jag fick ta en till…

Nu känner jag inte av den, men jag tror att jag måste ta kontakt med min läkare och diskutera om vi ska höja dosen istället för att jag knaprar slut på de jag har… och jag får inga nya förrän i April som tidigast och att i sånt fall de kan höja dosen till 0,50mg istället gör 0,25mg som jag har nu. Fast grejen är den att jag inte har träffat honom på… som sagt 3 år. Han tycker nog att jag borde vara ”botad” nu… jag har ju ingen som följer upp mig och det känns ju också fel.

Trots min dagliga, ständiga ångest försöker jag få saker gjorda. För om jag blir isolerad blir det bara värre. Idag lyckades jag faktiskt behålla kontrollen när vi var ute på restaurang och åt. Det var länge sedan sist kan jag säga… Oftast köper vi med mat hem för jag blir så himla stissig. Men jag har gett mig fan på att jag ska klara av detta, vad än det nu är…

Psykbryt

- Susanna

Can’t read my, Can’t read my
No he can’t read my poker face

Så jävla klockren text. Det är precis så.
Idag när jag vaknade kände jag mig så låg igen. Kan inte exakt sätta fingret på vad det är, men jag känner hur ångesten river och sliter i mig. Det gör så ont och jag kan knappt andas. Tårarna bara rinner och det verkar inte finnas någon hejd. Om jag bara kunde fatta varför eller vad det är som spökar?

Nog för att jag vet två saker som har en anledning att vara ledsen över, men detta är helt sjukt. Jag har inte sörjt färdigt i en process, men det borde inte ge mig sådan ångest tycker jag.

Sambon blev grinig för han vill ha svar till varför jag ligger i fosterställning och gråter – tro mig det vill jag också. Jag ligger aldrig så annars… Känns som om det är inspärrning nästa…
Och tro mig, jag vill berätta varför jag mår som jag gör. Men hur ska jag kunna berätta om jag inte ens själv fattar?!

Så det är pokerfejset som åker på, som så många gånger förr. Och han säger att han inte tror på att jag har ett. Det är ju iallafall en sak som får mig att le. För så fel han har.

Living on the edge

- Susanna 1 Comment

Jag skrev inget igår, trots att ångesten nu är på topp. Nu handlar det inte bara om emetofobin, utan andra saker… känner att jag vacklar. Kroppen mår inte bra. Jag mår inte bra. Jag har samma symtom nu som jag hade när jag sökte till akutpsyk för några år sedan, då de konstaterade att jag hade just GAD och panikångest. Plus depression. Depressionen var det mest uppenbara då. Fick en massa frågor som de sedan sammanställde…

Fast då, som nu, förstår jag inte varför. Jag har inget att vara deprimerad över… men jag känner mig så tom, så liten och orkeslös. Ingenting jag gör blir bra. Allt bara rasar och det känns som om jag hänger i en skör tråd som riskeras att gå av när som helst. Jag har svårt att sova pga ångesten som ligger och drar i mig på nätterna och när jag väl somnar känns det som om jag kan sova i dagar.

Utåt håller jag såklart masken. Det måste jag. Sådan är jag. Ingen får lägga märke till hur jag egentligen mår… de skulle alla bli så oroliga. Skillnaden nu mot då är att jag inte tänker på självmord. Jag vill inte ta livet av mig. Det är inte ens det som är saken. Men jag är rädd. Rädd att jag ska börja tänka i de banorna igen. Tanken om självdestruktivitet har redan kommit, dock utan att jag har gjort något åt det. Eller gjort, jag undviker att tänka när de tankarna kommer.

Just nu är det superjobbigt med vår dotter. Hon som har ett ovanligt syndrom. Hon kan ju inte rå för det hon gör, men jag känner mig så otroligt värdelös och att jag inte duger att vara hennes mamma. Hon stjäl mat varje dag. Ur skåp, lådor, hyllor… till och med ur soptunnan!

Jag vet att det kunde bli så här. Det har jag vetat sedan hon fick sin diagnos… men ändå… varför är jag inte tillräckligt uppmärksam? Varför märker jag inget innan det är försent?

Jag känner bara att jag rasar. Livet är värdelöst. Jag är värdelös. Jag klarar ju inte av någonting…

Det enda alternativet jag har är att jag och min sambo (som för övrigt knappt har något samliv eftersom att vi jobbar som djur) struntar i att umgås på helgerna (som vi gör nu, det är enda chansen att överhuvudtaget få egentid ihop – helgerna är heliga). Att jag lägger mig när dottern lägger sig och går upp samtidigt som hon. Att jag då kan övervaka henne dygnet runt.
Sedan att vårt förhållande går åt helvete… det är ju en annan femma…

Jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna lösa det här. Som om jag inte känner mig oälskad (ja, jag är en tjej med stort bekräftelsebehov) som vi i nuläget har i vårt förhållande. Det är inte det att det inte finns kärlek och ömhet, men bara att få vara ensamma och kanske ligga och mysa, utan att tänka på allt det negativa omkring oss – det finns inte på kartan i nuläget.

Och ska det vara så, så vet jag inte om det är värt det…

Nu har jag iallafall rensat upp i köket, bland alla matvaror. Kastat allt onyttigt som fanns där (fast det kvittar ju när man har en dotter som, som sagt, äter resterna ur soporna). Jag ska surfa runt efter olika låsanordningar. Barnspärrar (som man har till småbarn) är ju ingen idé… Det måste vara lås med nyckel om det ska hjälpa… Hänglås. Det har kylskåpet haft i något år nu.

Tack och lov ger hon iallafall fan i kattmaten!

Kontroll?

- Susanna 1 Comment

Så är det äntligen helg igen. Tiden då man ska mysa med sin familj.

M, som är min yngsta dotter, fiser hela tiden. Det luktar urk. Mer än vanliga fisar. Dessa luktar DÖD. Och genast börjar mina hjärnspöken härja. Magsjuka magsjuka magsjuka. För såklart, det kan ju inte bero på något annat…

Jag blir så trött på mig själv, ärligt talat. Jag VILL inte leva under denna fobi mer. Jag försöker varje dag att tänka positivt, men det går inte. Jag intalar mig själv att det inte är någon fara. Men hjälper det? Jag bara lurar mig själv. Hur mycket jag än försöker att motarbeta, desto mer ångest får jag. Ju mer positivt jag försöker tänka, desto mer ångest får jag. Känns som om jag sitter fast i ett ekorrhjul…

Och bara jag ser dottern så späs ångesten på mer och mer. Herregud… är det verkligen så här jag måste leva resten av mitt liv?! Om så är fallet, så vet jag inte om det är värt det… Jag menar, ska jag få ångest över mitt eget barn för att jag inte kan släppa kontrollen? Vad är jag för en slags mamma egentligen?!

Självhatet har inga gränser för tillfället.

Jag, krasha?

- Susanna

Nu är det inte bra igen. Har inte haft lust att skriva om det, för jag vet inte vad jag ska säga. Ångesten är här igen, som den alltid är denna tid på året. Jag har ju visserligen ångest året om, men värst år den under höst/vinter. Nåväl, som om inte ångesten vore nog i sig så utlöser stress/oro även min ögonmigrän.

Eftersom att jag vet att jag skrivit om det tidigare, men inte i vilket samband blev jag en aning skärrad när jag läste mitt tidigare inlägg. För nästan precis så känns det ju nu! Håller jag verkligen på att krascha igen?! Illamåendet är ungefär detsamma som då, så länge jag försöker göra något så mår jag illa. Igår var vi på Marieberg och jag gick och mådde illa hela tiden, fastän det var JAG som ville ut och shoppa!

Så det är mycket som är sig likt, och ingen förstår hur det känns. Iallafall inte på riktigt. Jag försöker ta en dag i taget. Vaknade i morse och tänkte att det skulle bli en bra dag. Jag peppar mig med positiva tankar, men i slutändan blir allt pannkaka iallafall. Och jag VILL INTE börja äta mina antidepp igen! VILL INTE! Har klarat mig utan dem i 1½ års tid nu, så nej, jag vill klara det själv. Tack och lov har jag mina ångestdämpande, vilket jag inte hade när jag skrev det förra inlägget (som jag länkade till) så jag kanske hinner bromsa i tid denna gång.

Det är inte alls känslan som om att jag är på väg in i en depression, för det vet jag hur det känns, tro mig. Utan jag vill göra saker, men mina symtom hindrar mig från att göra det jag vill. Men det är så himla mycket som snurrar i huvudet. En massa möten och beslut som rör Malvas framtid, hur vi ska lösa en massa saker som rör vår familj, våra arbeten… mm mm…Ekorrhjul. Tanken ”det löser sig” finns inte.

Och sen får höra att man är en knarkare för att man äter medicin för att man ska kunna orka. Jag blir så jävla arg. Inser Du inte att jag faktiskt försöker överleva?! För mig finns du inte längre, jag har gjort allt för att slippa höra dina jävla elakheter – för det är något som har hänt med dig, du är inte som förr. Nog för att du har varit dryg och puckad, men nu är du bara rent jävlig och elak. Och det ska jag inte behöva ta! Du känner inte mig, du har inte känt mig på över 20 år, så hur faaan vet du vad som är bäst för mig?!

JÄVLA IDIOT!