..precis som i låten så är det faktiskt så.

Det är ok nu, vi har pratat och pratat och pratat… och vi har löst det hela. Han vet vart jag står och vad jag tycker och jag vet vart jag har honom. Det känns nästan som en ”nytändning” eller hur jag ska säga. Visst är jag fortfarande sårad, men han kan ju inte göra annat än att be om ursäkt. Det kanske går över med tiden, vem vet.

Hela den här grejen har fått mig att inse hur mycket jag egentligen älskar den här killen. Han är mitt allt! Han är rädd att jag ska lämna honom. Men hur ska jag nånsin kunna göra nåt sånt och dessutom, så DUM är jag inte (nog för att jag är det ibland) att jag låter nån annan få chansen att få honom. Ånej, han är min! Bara min! *lycklig*
Sen att han har diverse egenheter… men so what? Det har väl alla? Man måste bara jobba sig förbi en sån grej. Jag tror att det stärker relationen.

Jag skickade brevet… eller rättare sagt, han skickade brevet till sig själv. Jag vågade inte. Och han satte sig och läste, började gråta och skrev ett tillbaka.
Det är lättare att skriva ner ens känlsor på papper än att säga dem, så det här var ett bra sätt. För vi är lika på så sätt.
Han bad om ursäkt och sa att det inte var så farligt som jag målade upp det, men jag har tydligen sett det värsta och det hade inte han. Sa han iallafall. Så jag måste ju tro på det han säger. Men det känns lite vagt iallafall… som om han inte kan erkänna fast jag har alla ”bevis”… (vilka han har slängt nu) men säger han att det är så, så är det väl så. vad annat kan jag göra än att tro honom. Men det gör så ont! Känner mig trampad på. Men han säger att han älskar mig, bara mig… han nästan skällde ut mig igår kväll och det han säger stämmer faktiskt. Om han nu inte skulle älska mig, så som jag älskar honom,,, varför är han kvar? Varför valde han att skaffa barn med mig?

Jag hoppas att det går över och att jag kan glömma hela grejen. Det är säkert en jättelöjlig grej, men inte för mig. Men jag ska försöka.

*bamsekram* Till alla snälla som stöttar mig i det här. Speciellt en, du vet vem du är. *ler* Tack för att du finns här och lyssnar!

*usch* Vill inte tänka på det jag sett… ångrar det jag sett… ångrar min instinkt från början, som sa åt mig att titta… Nu får jag lida för det.
Skrev ett långt brev till Erik om hur jag känner det… nu vet jag inte om jag vågar skicka det. Löjligt va?

Jag har blivit sårad. Djupt. Av honom. Vill bara lägga mig ner och dö. Han vet inte att jag vet. Ska jag låta honom få veta? Ska han få veta att jag vet? Vad händer sen? Kan han inte lita på mig mer efter det? Jag önskar att jag inte hade fått veta… det är ju inte en sån jättestor grej kanske.. egentligen. Men för mig är det det. Jag vill veta var jag står. Om det inte är nog, får han skaffa sig en annan. Tyvärr, men så är det.

Så till den eviga frågan. Ska han få veta att jag vet? Och därmed kan hela mitt liv rämna eller ska jag hålla käft och må dåligt?

Vaknade 2 i natt av att grannens bebis låg och skrek… har aldrig noterat det tidigare, men nu skrek han oavbrutet i över 1 timme… tänkte gå upp och fråga vad fan de höll på med. Jag menar, ok att man låter barnen skrika en stund, men en timme?
Nåväl, jag somnade till sist iallafall..

Var och köpte jacka på Mega åt lillan idag. Fick tag i en jättefin faktiskt, en röd med ”reflexdetaljer” på för under 200:- hon blev jättestolt. Det blir hon jämt när hon får nya kläder, det är så tacksamt att köpa grejor till henne. 🙂

Erik tyckte att det var dags att köpa nya skor till mig *snällt*, så vi åkte till Stadium för att jag har hört av en *harkel* ”viss person”, *vi nämner inga namn, han vet vem han är* att det minsann finns MASSOR av skor till bra priser… Jahaja… tydligen så var alla de skorna bortblåsta när jag kom dit… Jo, jag hittade mina idealskor, som jag jättegärna vill ha… men kruxet var att det var juniorstorlek och största storleken var 35…
Nu råkar ju jag ha lite större fötter än så, men jag får antingen hugga av mina tår eller gå barfota…
Vi åkte runt till andra skoaffärer oxå, men hallå… vad är det för mode?
Jag sätter då inte på mig något sådant.. det är säkert jättesnyggt på andra, men jag känner mig bara löjlig i jättehöga stilettstövlar…
Så, som vanligt blev det inga skor… 🙁

Senare var vi på ”Restaurang Gyllene Bågen” (Mc Donalds) och smaskade. Det verkade nästan som halva Örebro inte hade lust att laga mat idag, för vi fick köa i 15-20 min innan vi fick beställa… i andra fall hade vi åkt till stan i stället, men när sambon varit på grinigt humör hela helgen så var det likabra att vänta på vår tur.
Han är inte sur på mig (vad jag vet) men på vår dotter. Hon är i trotsåldern och säger man ”nej” säger hon ”ja”… hon kan reta gallfeber på en, men det går oftast över… men inte på honom… han blir vrålirriterad.
Ett exemptel… hon var ivrig att få åka till Mc Donalds och hade lite för bråttom in i bilen, vilket resulterade i att hon slog huvudet i bildörren…
Hon började gråta och tog sig för huvudet… hans första ord var ”jahapp, nu blir det inget Mc Donalds för du bara grinar…”
Hallå, jag skulle oxå ha grinat om jag slog tinningen i bildörren…

Nu är han absolut inte alltid så här, det får ni inte tro… men han har sina stunder…
Jag blir vansinnig… För hon är 2 (TVÅ) år och han är 28 (TJUGOÅTTA) så han borde kunna ta det lite mer moget… man jag antar att killar är sådana här?

Nu sitter han och tittar på film, för han vill inte vara med oss… ”för hon bara grinar…”, vilket hon absolut inte gör… och dessutom så om jag skulle titta med honom, så vill hon titta och det är nog ingen film för henne att se på. Ibland tror jag att han gör så här medvetet…
Nåväl, det var min saboterade helg… jag har god lust att bara åka bort med henne en helg så han får vara ifred, för det är det han vill tror jag.
Känner mig bara i vägen hela tiden… 🙁

Till råga på allt känner jag att jag håller på att bli förkyld igen… 🙁 Fryser och svettas om vartannat så jag är väl inte världens gladaste jag heller…
Usch… fy faan vad jag är sur och irriterad just nu!

Vaknade kvart över 7 av lillan.. bara att masa sig upp, slå på tvn å sjunka ner i soffan för att förhoppningsvis somna om… Ha ha… tror jag ja, varje gång tror jag allvarligt på att jag ska få somna om…men får jag det? Nope, utan det blir så att jag slår på seg-datorn här ute i vardagsrummet och sätter mig sömndrucket framför den och försöker vakna till liv. Lillan sitter bredvid och tittat på ”Lattjo Lajban” eller nåt annat tidigt barnprogram… så henne går det ingen nöd på… men på stackars mig gör det det… Tänk på att jag är gammal och trött!

In på Lunarstorm och snacka med en massa människor, men det var trevligt.. jag satt bra länge.. till 11 eller nåt tror jag.
Nu har jag grejat med en layout till en hemsida, vart hyfsat, men jag blev förbannad och ”slängde” den för att jag blev så arg på den sega datorn. (om jag inte hade slängt den så hade datorn säkerligen hängt sig om jag försökt att spara, så det hade inte spelat nån roll…)
Ja, jag säger ju det… det är inte bra att inte få sova…

Nu är klockan strax halv 2 och jag är fortfarande irriterad på den sega datorn… men vet ni? Jag är dum jag vet, jag sitter fortfarande kvar vid den och skriver detta…
Tycker att det är Eriks tur att använda ”sin” dator oxå, däremot vet jag ju nu att det blir inget designande på denna… Inte avancerat iallafall med Photoshop och sånt…

Nej, nu ska jag göra annat än att sitta här hela dagen..