Jag skickade brevet… eller rättare sagt, han skickade brevet till sig själv. Jag vågade inte. Och han satte sig och läste, började gråta och skrev ett tillbaka.
Det är lättare att skriva ner ens känlsor på papper än att säga dem, så det här var ett bra sätt. För vi är lika på så sätt.
Han bad om ursäkt och sa att det inte var så farligt som jag målade upp det, men jag har tydligen sett det värsta och det hade inte han. Sa han iallafall. Så jag måste ju tro på det han säger. Men det känns lite vagt iallafall… som om han inte kan erkänna fast jag har alla ”bevis”… (vilka han har slängt nu) men säger han att det är så, så är det väl så. vad annat kan jag göra än att tro honom. Men det gör så ont! Känner mig trampad på. Men han säger att han älskar mig, bara mig… han nästan skällde ut mig igår kväll och det han säger stämmer faktiskt. Om han nu inte skulle älska mig, så som jag älskar honom,,, varför är han kvar? Varför valde han att skaffa barn med mig?

Jag hoppas att det går över och att jag kan glömma hela grejen. Det är säkert en jättelöjlig grej, men inte för mig. Men jag ska försöka.

*bamsekram* Till alla snälla som stöttar mig i det här. Speciellt en, du vet vem du är. *ler* Tack för att du finns här och lyssnar!