Kategori: Vardagligt

Sjuk

- Susanna
Nu lägger jag mig ner och dör… jag är så gott som död iallafall.
Det gör så ont i halsen att jag dööör! Dumma! Och ögonfluss har jag fått. Jojo man tackar. Idag skulle jag ha gått till optikern för att greja med linserna. Jag kan ju inte ens ha dem i! Det började igår kväll, tyckte att det kladdade lite och det rann hela tiden. Till sist gick det att dra ut gula trådar ur ögat. Najs!
Idag när jag vaknade kunde jag såklart inte öppna ögat…

Sitter och väntar på att mitt te ska svalna lite så jag kan ringa återbud till optikern. Halsen känns som halsfluss, men jag är ganska säker på att det inte är det. Syrran och hennes dotter hade nämligen samma i veckan och de var iväg och kollade, det är ett virus. Inte mycket man kan göra alltså. *suck* Prata är ju omöjligt, det gör ont att prata och svälja. Får försöka bedöva halsen med något. Provar med te som sagt.

Har ni några tips på hur man botar detta så man är frisk till på fredag?

Dags igen…

- Susanna
Jaha, då var det dags igen. Vad rooooligt! (inte)
Malva har varit hemma hela veckan pga feber, nu mår hon bra igen och är som vanligt. Men jag, jag är nästan död tror jag. Hade precis samma symtom veckan innan vi skulle till Åbo, och hur är det nu tror ni?
Nästa helg bär det av till Enköping – och så går jag och blir sjuk – igen!
Snacka om pingpong-sjuka. Syrran var inne på omgång två hon med efter att ha varit hemma med sin äldsta dotter. De hade iallafall varit och kollat upp det på VC och det rör sig om ett virus så det är bara att tacka och ta emot (eller uthärda med andra ord).

Det började lite smått på mig i fredags, men det gick över men nu är det Niagarafall i näsan och så sitter det nåt där i halsen igen… och huvudet ska vi inte ens diskutera. Tur att det finns Alvedon!

Så hände det igen

- Susanna
Jag förstår mig inte på människors vars syfte är att förstöra och såra andra, jag fattar det inte.
Först fick jag ett inlägg som gjorde mig lite irriterad, men det var kanske meningen… (ja, just nu är jag misstänksam mot alla, det är inte personligt)
Satt uppe till halv 4 imorse och sympatiserade med Erik angående problemet som ni kunder fått ett mail om.
Strax efter 4 kunde jag inte hålla mig vaken längre… gick och la mig och somnade på studs.

Vaknade ca 30 minuter senare och kunde inte andas. Hade så ont i mellangärdet och rygget att jag trodde att jag var helt övertygad om att natten/morgonen skulle sluta med ambulansfärd till Usö. Erik satt fortfarande uppe och jobbade, och jag stapplade mig iväg till köket för att peta i mig Xanor för det brukar hjälpa när det känns sådär.

Efter kanske 15 min (kändes som timmar) utan att det släppt påtagligt gick jag och tog mig ett varmt bad. Låg där i över en timma och grubblade på vilken dödlig sjukdom jag nu drabbats av… fast jag vet vad det är frågan om. Jag somnade visst däri också, men när jag vaknade var det onda borta och jag pallrade mig i säng. Vid det laget hade Erik lagt sig med.

Klockan 7 vaknade jag igen och mådde illa. Samma visa igen. Upp och i badet. Låg där tills jag blev skrynklig och sen var klockan 8 och barnen vaknade. Så nu sitter jag här, med ångest och undrar vad för skit som ska hända härnäst… Och jo, jag funderade på att ringa dig inatt, men jag ville inte störa. ;)

Självmordstankar

- Susanna

Jag har funderat i flera veckor på om jag ska skriva om vissa saker här i denna hemliga, men har inte kommit fram till något. Liksom, det här är ju mina innersta tankar, vad jag tycker och tänker och känner. Jag säger inte att det måste vara rätt eller fel att känna som jag gör, utan bara konstatera att sån här är jag. Folk kanske tycker att jag är konstig som känner en massa saker som jag inte borde ha rätt till, men en känsla kan man inte styra över och ingen vill mer än jag att försöka ta reda på varför jag är som jag är. För tro mig, jag vill verkligen inte känna som jag gör!

Det är det här med vikten igen.
Jag blir så less på mig själv. Jag har provat allt. Det funkar inte! Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Känsligt ämne för mig och jag kan knappt tänka på hur det känns innan tårarna väller över och jag vet att den enda som kan fixa detta är ju jag själv, men varför går det inte?!
Jag kan inte säga hur många tårar jag fällt över att jag är en sån svag och misslyckad person som inte ens klarar att gå ner i vikt. Det går till ett visst kilo eller ett visst tag, men sen är det stopp. Det spelar ingen roll om jag äter onyttigt, nyttigt, motionerar, inte motionerar, följer vv, räknar kalorier, det går bara inte. Och nu har jag kommit till en punkt där jag mår illa hela dagarna utan att jag vet varför så då kan jag inte äta. Jag vet inte varför, men jag kan inte äta om jag mår illa. Punkt!

Min storasyster gick med mig till vv och hon tappade 10 kg på 10 veckor. Avundsjukast i stan sitter med fettet dallrandes och tittar på. Jag är stolt över henne, det är jag, men det skulle ha varit jag. Varför kan hon och inte jag? Vad är det för fel på mig??
Jag har sån ångest över att jag är så misslyckad att jag ibland får hjärtklappning och svårt att andas. Varför känner jag så här? Och syrran tjatar med mig till vv, men jag tycker att det är att slänga pengarna i sjön, men hittills har jag det bara visat neråt men det varar ju inte för evigt och jag är rädd att jag bryter ihop när det vänder. Och ändå kan jag inte låta bli att frossa i sådant jag inte ska äta. När jag väl kan äta vill säga, när jag inte mår illa hela tiden. För som det är nu så äter jag max två gånger om dagen och jag är inte hungrig emellan och äter bara en portion, men ändå tappar jag ingenting. Din kropp går på sparlåga, får man höra men om jag inte äter alls då? Då måste den väl gå på sparlåga om något?

Tanken om att äta vad jag vill och sen spy upp allt har slagit mig många gånger. Jag brukar tänka att imorgon så ska jag börja, men sen vågar jag inte iallafall. Ond cirkel. Och när det är som allra värst så funderar jag på att ta livet av mig för att göra slut på besväret. För jag väger inte 10-20 kilo för mycket… utan jag har precis kommit ner på två-siffrigt. Och då är det inte så svårt att räkna ut vad det kan röra sig om för slags övervikt. Jag är dessutom bara 158 cm lång. Så dö kommer jag att göra i vilket fall som helst om jag inte lyckas ta mig ur det här.

Men så tänker jag på mina älskade barn. Jag vill inte att de ska behöva leva med det. Jag vill inte att de ska hitta mig sån. Så det kommer jag inte att göra. Det vågar jag inte heller för jag vill ju inte dö! Men något måste ju göras och jag vet inte vad ärligt talat. Jag har ingen motivation och inten ork att bry mig längre. Allt är meningslöst iallafall.

Jag är världens mest osocialaste människa. Jag går knappt ut längre. Jag gör det jag måste bara. Jag blir numera åksjuk när jag åker buss och bil, har aldrig varit så förr. Hjärtklappning och andnöd. Känns som jag ska svimma. Alltså, jag vet inte hur jag ska förklara riktigt hur det känns. När jag är och handlar i affären känns det som alla stirrar på en. Det gör det ju inte, det vet jag ju. Men det känns så.
Jag vet inte om alla dessa känslor hänger ihop på något sätt men det blir värre ju mer press jag har på mig att klara av saker. Jag blir så stressad över att alla andra klarar av saker att jag till slut inte klarar någonting alls.

Utåt är jag ju såklart en glad och trevlig person men inombords hackar jag mig själv med knivar. Det är kanske därför ingen förstår hur jag egentligen känner mig. Eller iallafall ingen som tar mig på allvar. Jag vet att jag aldrig skulle våga att göra mig själv illa, men tanken finns där och det är jag rädd för!

Jag är nog sinnessjuk iallafall… (och så börjar det om)

Saknat mig?

- Susanna
Hej igen allihop!
Har ni saknat mig? :wink: Nu är jag iallafall tillbaka, upprustad och omgjord.
Jag har funderat mycket efter allt som har hänt och kommit fram till att jag inte kan rå för om någon tar åt sig när de läser hos mig. Det finns alltid ett kryss i högra hörnet på webbläsaren och för att ni ska kunna maila mig och klaga har jag lagt in ett formulär som går direkt till min inbox om ni inte vill ta risken att jag postar inlägg och svarar på era kommentarer där. :grin:
Iallafall så har jag under dessa dagar bestämt att jag gör vad jag vill!Hela Manulog är uppdaterad med. Det har kommit till undersidor, nya sidor, nya saker och en massa skoj för er att ta med er om ni vill. Hoppas att ni gillar förändringen. :)

Och ja, jag kommer att fortsätta smygsurfa hos olika personer men jag kommer inte kommentera hos vissa eftersom att man ändå medvetet väljer att tolka annorlunda bara för att jag ska bli förbannad och få frispel.
Ja, jag har förlorat en vän men jag tänker inte ödsla mer tid på det som varit. Det spelar ändå ingen roll… När inte ord och tårar hjälper, då är det bara att sopa ihop sig och gå vidare och det är vad jag har gjort nu. Behövde bara pausa lite och fundera om det var värt att fortsätta med bloggen eller inte. Tydligen var den saknad och det bestämde saken.
Jag har en tid framför mig där jag måste komma på varför jag en gång tyckte att det var roligt att husera på webben… men efter att ha pillrat lite så börjar inspirationen och lusten faktiskt komma tillbaka.