Ångesten river i mig nu igen. Jag vet varför, som så många gånger tidigare runt den här tiden på året. Känner mig mest likgiltig och jag dessutom har jag missat att ta min medicin, vänt på dygnet osv, så det är verkligen inte bra. Jag känner ingen lust till något just nu. Vill bara vara ifred.
Kategori: Bipolär typ 2
Så…
psykologen sa, efter många om och men.. att jag är deprimerad och har agorafobi med paniksyndrom… Jag fick ju, som sagt gå till henne för en extra komplettering.. för hon ville vara säker. Saken är ju att jag inte känner mig deprimerad – vilket jag sa till henne flera gånger… men oh ja, deprimerad är jag.. enligt vad som alla tester säger… OKEJ! Jag vet hur det känns att vara deprimerad. Jag har varit där!! Fan! Inte igen!
Grejen är att det inte känns dom sist. Då.. t.o.m skar jag mig för att få ut smärtan.. DET GÖR JAG INTE LÄNGRE – för jag KÄNNER mig inte deprimerad… Inte ens innan jag började med Cipralex! Jag mådde dåligt – javisst, men inte SÅ dåligt! Men tydligen alla tester så är jag fortfarande deprimerad… Det innebär alltså att jag varit deprimerad (enligt testerna) i flera år?! Trots att jag mått ganska bra? Jag fattar ingenting…
Däremot märker jag när jag mår sämre. Jag är ju en ”skinpicker” och jag pillar gärna på sår (eller annat som petar ut ur huden… typ finnar eller gamla sårskorpor) för att ”lugna mig”. Det är som en slags… vad ska man kalla det… Jag kan inte säga att det är medvetet det jag gör… för det är inte liksom att jag bara får för mig det… eller så är det just det är. Komplicerat, det är vad det är – Känner jag en utbuktning på min hud så måste den avlägsnas… även om det betyder sveda och ont efteråt. Jag är konstig, jag vet. Take me as I am.
Vad jag inte förstår är hur jag kunnat klara mig så länge utan att förstå hur illa det verkligen är med mig? Hur fan har det kunna gå så här och framförallt; VARFÖR har det gått så här? De flesta deprimerade ser ju ingen mening med livet…. MEN JAG ser så mycket! Kanske är det medicinen.. Iallafall så ser jag mycket. Jag VILL mina barn växa upp. Jag vill se dem lyckade i sina liv! Jag älskar mina barn mer än vad jag älskar mig själv.. utan för den saken avsky vad JAG gör. JAG GÖR SÅ GOTT JAG KAN!! Och jag kan säga utan att ljuga; att ingen, jag menar INGEN!! Ingen älskar mina barn som jag!!! Och det är jag STOLT över! Jag kan garantera… och det spelar ingen som helst roll hur dåligt jag än mår (Jag har varit på botten och kravlat!) så skulle jag aldrig, ALDRIG ALDRIG någonsin utsätta mina barn för det… ALDRIG ALDRIG NÅGONSIN!!! DET ÄR MITT LÖFTE TILL DIG SOM LÄSER – ALDRIG. NÅGONSIN! Mina barn är det största som har hänt mig i mitt liv sedan jag träffade barnens far – och han har varit med som så mycket smärta och död redan så han klarar inte mer.
ALDRIG NÅGONSIN ATT JAG SKULLE UTSÄTTA DEM FÖR DET… ALDRIG!
Provresultat
I förra veckan fick vi provsvaren och det visar sig att Bibic har struma (hypertyreos). Så nu är det att medicinera varje dag och om ca 1 månad ska han tillbaka för att se hur värdet ligger. Skönt att det var det och inget annat tråkigt. Inte för att det är roligt med struma heller, men det är iallafall bättre än andra diagnoser som vi kunde räkna bort. Han är dessutom väldigt enkel att medicinera och inte alls så bråkig som jag trodde att han skulle vara, men pillrena är väldigt små som tur är.
Annars så har ångesten smugit sig på igen. Jag tror jag vet varför… ska till psykologen för ett oväntat kompletterande besök i veckan (jag ogillar verkligen oväntade saker)och sedan är det dags för kattutställning i helgen. Det är bara Gurkan som ska ställas och jag hoppas, hoppas att allt går som jag planerat. 🙂 Ser fram emot det väldigt mycket, trots att jag får ångestattacker över saker jag tycker är roliga egentligen. Det är väl det som är det jobbiga i det hela. Har funderat på att kontakta läkaren och diskutera min dos, men om hon sköter sitt jobb som hon ska, så borde hon höra av sig själv snart…
Sedan är jag ju en sådan person som inte vill störa i onödan. Dessutom så vill jag inte bli tröttare än vad jag redan är… förutom inatt när jag inte kunde sova alls. Mysko det där med sömnen. Fick jag, så skulle jag nog sova dygnet runt… fast jag har jättesvårt att somna. Så det är lite strul med den. Har försökt att vända på det men det går bara inte. Och om jag skulle höja dosen på min medicin är jag rädd att jag skulle bli mer zombielik än vad jag redan är…
Men så här dags är jag pigg. När man egentligen ska ligga och sova redan… så det dröjer nog några timmar inatt också.
Cipralex (mina biverkningar)
Första månaden:
Hemsk insättning, värre än värst. (Däckad de första dygnen). Några ångestattacker. Otroligt rastlös, kan knappt sitta stilla… Mår hemskt illa.
Andra månaden:
Extrem trötthet. Sover minst 12 timmar per natt (helst mer om jag fick – jag brukar klara mig på 5-8 timmar annars…). Extremt intensiva och overkliga (sjuka) drömmar. Ingen ångest.
Mår förutom den förlamande tröttheten faktiskt ganska bra. Känner motivation och längtan efter saker som komma skall men är samtidigt rädd att tröttheten ska ta överhanden.
Tredje månaden:
Återstår att se…
Update:
I november 2011 slutade jag med Cipralex efter att ha mått dåligt en tid. Försökte få läkarkontakt, men fick ingen hjälp. Läkarna hävdade att det bara rörde sig om biverkningar, vilket jag tyckte var konstigt efter att ha käkat dem så pass lång tid.
När jag en dag insåg att jag planerat mitt självmord i detalj. Hur, var, när, så insåg jag att det var dags att sluta äta dem. Slutade tvärt och jag mådde så ofantligt mycket bättre utan dem än med dem. Sedan hände en grej, min största kris i livet uppenbarade sig – och jag överlevde! Utan medicin, utan ångest!
Under 2012 fann jag en ofantlig styrka i mig själv. Det var året jag lämnade min familj en period för att följa mina drömmar. De hittade jag inte, men jag hittade mig själv.
Over the hedge
Jag känner mig bättre och bättre. Kanske är det pillren. Troligtvis är det så…
Hur kan jag ha missat att det faktiskt var så illa ställt med mig?! Trodde att jag hade mer kontroll över mig själv än så…
Nu har jag ätit min medicin i 4 veckor och jag börjar se vattenytan, den är nära nu jag kan nästan ta på den. Härlig känsla. Äntligen har jag fått ”rätt medicin”! Men jag vet var problemet ligger och det är inte samma som förut. Det är det som gör det så svårt… jag måste hitta en lösning, på något sätt.
Jag fick ju som sagt prata med en kurator och fick ur mig det värsta, men hon påpekade att jag inte ännu är redo (för vissa saker) och att jag kan höra av mig till henne när jag vill. Känns jätteskönt. Jag blir äntligen tagen på allvar.
Bra det, för det värsta jag kan tänka mig är att dö… för det vill jag INTE! Skulle iofs aldrig ens försöka, för jag är för jävla feg.