Jag har, så länge jag kan minnas, pillat på mina sår.
Så fort jag har haft en sårskorpa så har jag varit där och petat och petat – även efter att den fallit av.
Jag pillar även på andra “upphöjningar” i huden så som kvisslor, finnar etc. Jag klämmer, trycker, river och grejar tills blodet rinner och det känns “färdigpillat”. Jag vet inte varför jag gör så här och det är inte någon direkt tvångstanke att “nu måste jag pilla”, utan jag gör det bara och när jag gör det blir jag lugn och avslappnad.

Detta är ju dock ett problem, eftersom att jag har vissa områden på min kropp som känns bäst att picka på. Och det är ett problem eftersom att det påverkar mitt dagliga liv ibland.
Men trots det så tycker jag om att pilla. Jag kan inte förklara varför, för jag förstår att det inte är ett normalt beteende. Men det är avkopplande och skönt om man är stressad, det hjälper mig att slappna av och komma till ro.

Det är inte så att jag får tex. en finne och klämmer den och är nöjd med det, utan att efter att ha klämt den blir det ju en svullnad och den måste bort… så jag pillar och pillar tills det blir ett plant sår utan kanter… det är lite svårt att förklara. Jag ska försöka ta lite bilder sen så får ni se vad jag menar (man har ju sårskorporna kvar ett tag eftersom man pillar upp dem gång på gång).

Mina favoritställen att picka på är rumpan/skinkorna, vilket leder till att det gör ont att sitta på en sönderpillad, blödande bak, magen, brösten och ansiktet. Ansiktet försöker jag att undvika att pilla på då det ändå är det första en annan människa ser, men inte ens i skrivande stund har jag lyckats undvika det.

Anledningen till den här sidan är att jag vill att du ska veta att du inte är ensam och behöver du någon att ventilera med är du alltid välkommen att maila mig!

Usch…Sitter här mitt i natten med Laptopen och ventilerar. Idag har min äldsta dotter fyllt 7 år. Snacka om att tiden går!

Jag har haft ångest hela veckan pga detta. Inte att hon fyller, men för att mina kära far har förmågan att våldgästa en i tid och otid. Nu har jag dock brutit med honom, men man vet aldrig med honom….

Häromnatten vaknade jag spänd som en fiolsträng med käkarna hårt sammanbitna och hade så ONT i magen/bröstet/ryggen (hjärtinfarktsymtom typ) så det enda var att kliva upp (hur lätt det nu är när man hyperventilerar), stappla sig till köket, darrande ta fram Xanor (lugnande) och stoppa sig själv i badkaret.

Och så har det hållt på… Idag har jag ”bara” haft dessa attacker 4 gånger…
Apropå det, jag måste boka nytt recept.

Jag har i alla år varit helt emot piller och sådant. Tror fortfarande inte på lyckopiller, och min medicin funkar inte så heller. Jag är fortfarande jag, fast med dem är jag över vattenytan. När man är under den så är det inga vackra tankar man har. Hade jag inte haft min familj hade jag inte levt idag, det säger jag med största sannolikhet.

Min önskan är dock att jag ska kunna ta mig ur detta ångestträsk, för i ärlighetens namn så tar det på krafterna.