Idag var jag iväg hos terapeuten igen. Höll nästan på att börja grina efteråt. Hon är verkligen duktig!
Hennes sammanfattning idag var: Rätt pappa = full pappa. Och min kommentar till det: Jag tror att det är så.

Jag vet inget annat. Jag känner inte min nyktra pappa. Jag vet inte vem han är. Min nyktra pappa är som en bekant. Men jag hyser oerhört starka känslor, stark kärlek till min fulla pappa. Barnet i mig vill ha tillbaka sin pappa, och det vuxna jag vill inte ha med honom att göra när han dricker. Detta är konflikten i allt.

När jag idag, i vuxen ålder, träffar min nyktra pappa känner jag igen honom till yttre och till rösten, men personligheten är inte densamme. Det är något som är fel på honom. Jag känner inte igen honom. Han är inte den person som jag minns.

Jag måste ändra fokuset från honom till mig. Fokus på mig har inte funnits tidigare och det är skrämmande. Det gör att jag får ångest. Jag vet inte vad jag kan försvara mig med för jag vet inte hur man gör.
Jag är livrädd för att såra andra människor, men jag måste tänka på mig och mitt behov främst.

Jag brottas dagligen med det lilla barnet i mig, men jag är äldre än henne. Och äldst vet bäst!
Därför har jag bestämt att vidta några åtgärder. Jag fick ”läxa” till nästa gång, och bara tanken på vad det är jag ska göra får mig att bli helt darrig. Jag vet inte om jag klarar det. Men jag lovar att försöka.

Sitter och slukar information nu, fast jag redan visste innan. Det är som en slags terapi för mig, att se att saker som jag gör och känner faktiskt är helt naturliga i mina ögon, fast helt onaturliga i andras. Just för att jag inte haft en trygg barndom. Jag kan inte säga att jag haft det dåligt hos min mamma, men när jag var som mest sårbar så fick jag en lillasyster och i samband med det blev jag ännu mer undanskuffad, fast vad jag som mest behövde då var uppmärksamhet. Det är saker som jag förstått idag. Inte för att jag skyller på mamma som tog hand om lillasyster. Vi har pratat mycket om den tiden och hon säger att hon skulle ha gjort annorlunda om hon vetat hur jag skulle må idag. Och det är ju självklart, vilken förälder skulle inte det? Jag klandrar henne absolut inte för att jag inte fick allt jag behövde som barn, hon kunde ju inte veta!

Jag har insett idag att jag hade ett starkt medberoende när jag var barn/tonåring. Ingen av mina kompisar hemma i Örebro visste hur det var hos pappa. Jag skämdes så otroligt mycket och trodde att jag var ensammast i världen. Idag vet jag att jag var långt ifrån ensam, men tiden har satt sina spår… tänk om han aldrig druckit, hur hade mitt liv sett ut då?

Barn till missbrukare…
– har svårigheter med att be om hjälp
– gissar sig till vad som är normalt
– har svårt att fullfölja projekt från början till slut
– ljuger då det vore lika enkelt att säga sanningen
– dömer sig själv skoningslöst
– har svårt att ha roligt
– tar sig själv på stort allvar
– har svårigheter i nära relationer
– reagerar överdrivet på förändringar över vilka de inte har kontroll
– söker ständigt godkännande och bejakande
– känner sig ofta annorlunda än andra människor
– är överdrivet ansvarstagande eller överdrivet ansvarslösa
– är extremt lojala även då det står helt klart att lojalitat är oförtjänt
– är impulsiva. De tenderar att kasta sig in i handlingar utan att först ha övervägt möjliga alternativ eller eventuella konsekvenser
– har svårigheter med att säga nej
– har svårt att lita på andra
– är rädd för att bli svikna eller övergivna
– är rädda för auktoritetsgestalter
– är rädda för andras ilska och personlig kritik

Min beteenderoll som barn var: Tapetblomman. Barnet som inte syntes eller hördes för det var tyst. Ville inte vara i vägen. Så tystlåten att lärarna ”klagade”, hade svårt att se folk i ögonen (har jag fortfarande)… Hittade en bra sida som förklarar en tabetblomma bättre. Nästan allt som står där beskriver mig i detalj… sån här är jag.

Det lustiga är att jag hela tiden sagt att det inte bara är pga min pappas drickande som jag mår så dåligt av och till… men nu tror jag att det är detta det har handlat om hela tiden, jag har bara inte fattat det förrän nu.

Idag har jag alltså varit på mitt första möte, ett introduktionsmöte där man får veta exakt vilka metoder som de använder sig utav. I början blir det mest samtal för att sedan jobba fram de positiva händelserna för att slutligen få fram det negativa. Personkemin klickade direkt, hon verkade urmysig och lugn och harmonisk så det känns verkligen jättebra! Hon sa även att hon absolut kunde hjälpa mig, iallafall en bit på vägen och jag ber inte om något annat än det. Vi startade såklart genast och jag har redan fått ett och annat att tänka på, att fundera över.

Förändring kräver medvetenhet
Det kommer att vara utgångspunkten i mitt problem. Utgångspunkten och målet.

Vi diskuterade mitt problem och kom fram till att en missbrukare har inget medvetande. En missbrukare är i sitt tillstånd inte en person med personlighet (om man ska vara logisk) utan bara ett skal. Personen man älskar finns inte där eftersom att allt man försöker att säga eller göra inte går in. Om man häller ut sprit eller hotar med det ena än det andra, så kommer missbrukaren att göra samma sak igen, eftersom att den inte har något medvetande. Först när man har ett medvetande så når man fram till en person.

Det är därför han ringer varje gång han är full, fast jag uttryckligen sagt att jag inte vill att han ska ringa. Han ringer för att han helt enkelt inte minns att han gjorde det sist. Alla gånger är som en första gång, trots att det inte alls är så. Men för honom är det så, han är bara medveten om vad som händer i nuet.

Och först nu när jag nu vet det, att han inte har något medvetande om vad han gjort eller inte gjort, så kan jag förändras. Det här är en stor insikt för mig.