Det händer saker inuti mig. Jag börjar förstå varför saker och ting händer och varför. Det hade aldrig hänt om jag inte hade haft min underbara terapeut. Hon får mig att förstå det självklara.
Som min ”dröm” eller vad det var. Jag har försökt att gå tillbaka dit, men hur jag än har försökt så har det inte gått att komma in i köket. Jag har provat alla möjliga sätt, men det har inte gått. Och jag har blivit så förbannad över det.
Varför har det inte gått?!
Terapeuten tyckte att det var ett bra sätt för mitt undermedvetna att förklara det på. Att barnet i mig försökte på alla sätt och vis få kontakt med den fulla pappan i köket, men den fulla pappan var inte hennes pappa. Det var bara ett skal av hennes pappa. Han hade inget medvetande. Det går inte att få kontakt med en full person… därför kunde jag inte komma in i köket. För där satt han. Med alkoholen som förstörde allt.
Och ångesten jag haft beror på att när jag träffade honom sist, och allt var jättebra. Då fick jag en inblick i hur det skulle kunna ha varit. Det gör ont, för det kan aldrig bli så. Det vet jag, jag vet bara inte hur jag ska kunna leva utan det.
Acceptans.
Jag måste jobba ännu hårdare. Och jag får beröm, för jag får höra att jag har kommit en bra bit på vägen. Och den egenskap jag ärvt från min pappa är att jag är envis som synden. Jag önskar bara att det fanns ett sätt så vi kan få en relation igen, men jag vet inte om det någonsin kommer att fungera.
Jag måste läka först och tiden rinner ifrån mig…
[tags]Terapi, Alkoholism, Ångest[/tags]