För mig betyder meningarna
Låt mig vara
Bry dig inte
… att jag inte ska lägga mig i (vilket är svårt i det här fallet).
Men när jag inte bryr mig eller lägger mig i får jag veta att jag tar avstånd.
Kan någon säga vad jag gör för fel?
Kategori: Ångest & Fobi
Vad fan!
Inte nog med att man ska försöka fungera ”normalt” med sina egna jävla problem. Man ska bli påprackad andras, och få känslan av att man är så jävla elak och inte förstår någonting. Att jag känner mig kränkt och ledsen, det har ingen som helst betydelse i sammanhanget – det är ju jag som är dum och inget förstår.
Att jag brottas och kämpar i det tysta, det är ingen som ser. I och för sig vill jag vill inte att någon ska se. Ni skulle ändå aldrig förstå. Det är ju mina hjärnspöken som jävlas. Det går kanske över med tiden, men han där uppe (om han nu finns) vet vilka tankar som surrar i mitt huvud och inte är de ljusa och vackra precis.
Och när man försöker göra det bästa av situationen, försöker att inse fakta om vad man är värd i andras ögon, ja då får man en käftsmäll som heter duga.
Så nu är det bara att börja klättra upp på den där jävla stegen igen då.
Jag ska aldrig mer yttra mig om saker som jag tycker är jobbiga. Aldrig ska jag heller berätta det för någon om denne gjort mig upprörd eller ledsen. Det är ju iallafall mitt fel om någon annan gjort mig illa. Och då får jag ju skylla mig själv, för jag fattar ju ändå ingenting.
Slappna av?
Jag blir så trött. Jag vet att det sitter i huvudet – ångesten alltså. Men den vägrar släppa taget. Det är ju en bra vecka! På söndag är det dags för Kryssningen som vi längtat efter i månader…
Kan man dö av spänning?
Jag menar… jag kan inte slappna av, det går bara inte. Det är inte förväntansångest heller, för jag mår relativt bra nu. Har börjat knapra Zoloft igen… jag lär mig aldrig tydligen. Nu måste jag komma ihåg att ta dem även om jag mår bra. Annars blir det så här.
Men spänningen alltså kommer att ta kål på mig. Jag ligger som en fiolsträng på nätterna. Jag kan inte sänka axlarna, de kryper upp automatiskt. Käken gör ont och jag har huvudvärk som inte är av denna värld. Gnisslar tänder så jag lär nog få en bettskena av tandläkaren eller nåt.
Samtidigt vill jag inte ta min lugnande medicin. Har bara två kvar och dessa tänker jag bara ta när det är riktigt akut. Nog för att jag ska förnya receptet i veckan, men ändå. Jag tänker inte knapra dom för jämnan.
Men allvarligt, finns det inget annat att göra?
Nu har jag försökt att slappna av med med ”relax-musik”, men det går inget vidare…
Och det värsta, jag vet inte varför jag mår som jag gör! Det känns liksom som att är det inte det ena så är det det andra. Nu känns det som om det var väldigt länge sedan jag mådde bra, som jag har rätt att göra varje dag. Det var länge sen jag inte kände spänning eller ångest.
Och jag trodde att denna vecka skulle vara seg och jäklig som den kan vara när man ska göra något kul, men nu är det nästan som om jag får peppa mig mentalt för att åka – trots att jag SKA åka, inget snack om saken… men dumma, dumma ångest!
My heart is pounding, the blood is streaming, my friends.
And I can’t be whole again, I can’t be whole again
I’m sorry
(Takida – ’Halo’)
Ner i träsket bara
Vad jag än gör blir det fel.
Ni har så rätt, jag är värdelös.
Tjyvens
Trots att jag var bakis som ett ägg igår, vilket var helt klart självförvållat. 😳 Så mår jag fortfarande skitkass. Inte bakis-kass utan ångest-kass. Jag har min pappas ansiktsuttryck och det han sa rakt till mig i lördags då vi var och firade min systerdotter.
Jag kände ingen ångest att träffa pappa, vilket kändes jätteskönt och när jag väl träffade honom så kändes det ännu bättre. Så jag sa som det var, att jag först nu är redo att bygga upp vår relation om han vill ha någon, men jag kände ganska snart att hans svar var svepande ”mjaa, mjoo” men jag ”såg” det inte då.
Så jag tänkte att jag skulle förklara mig lite, vilket jag gjorde och tack och lov att mamma satt bredvid när han mer eller mindre avbröt mig med blicken och meningen:
Men det finns de som haft det värre
Jag blev helt paff. Jag berättade inte läget för att han skulle tycka synd om mig, mera för att han skule förstå. Han vet dock precis vad han ska säga för att trycka ner mig. Men mamma högg emot direkt och frågade vad han menade med det. Och då helt plötsligt menade han ingenting…
Iallafall, just då reagerade jag inte på det medvetet – men desto mer undermedvetet, för sen dess har dessa ord ekat i mitt huvud. Betyder det alltså att eftersom att det finns andra som har haft en värre uppväxt än min så borde jag egentligen inte reagera och må så kass som jag gör. Om det är så han resonerar då tycker jag synd om honom faktiskt, för:
1. Jag har inte valt att må dåligt.
De som lider av ångest i vilken grad som helst håller med mig. Det är INGET man vill ha bara för att. Det är inte roligt att behöva käka medicin för att kunna fungera som människa, för att över huvudtaget orka med att leva.
2. Jag har inte valt att ha en pappa som är alkoholist.
Jag har inte valt att få vara med och ha sett det jag har sett under min uppväxt. Mina barn får aldrig, aldrig någonsin komma i närheten av min pappa när han är full. Om jag reagerar så kraftigt behöver det inte betyda att de kommer att göra det. Men mina barn är en av anledningarna till att jag sitter här idag.
3. Jag var inte beredd på att bli avvisad när jag behövde stödet som bäst.
Vilket var i lördags. Det enda jag behövde var att du kunde ha sagt att du förstod. ALLA andra i familjen förstår, VARFÖR kan inte du göra det? Jag vill inte att du ska vara oärlig, men måste du trycka ner mig gång på gång? Och jag som hela tiden trott att detta aldrig någonsin hände när du var nykter. 🙁
Men jag erkänner. Det finns de som har de värre så jag ska bara rycka upp mig nu och låtsas som ingenting någonsin har påverkat mig. Dessvärre har jag fått höra att jag är en emotionell person och hade jag inte varit det hade jag kanske inte brytt mig så mycket. Men vad jag än gör, tycker, mår, tänker eller känner så kommer du aldrig, aldrig någonsin vara stolt över mig.
Fast å andra sidan så har jag blivit varnad om detta, men jag kände mig verkligen redo. Jag tänkte inte skälla ut dig utan bara lungt och sansat försöka förklara – men det kommer aldrig att hända.
Speciellt nu, när jag kommit så långt på vägen så känns det som om du spottar på mina framsteg. Det spelar ingen roll om så hundra människor säger att de är stolta över saker jag har accepterat, saker jag pushar mig själv att göra, alla hinder jag har klättrat över… INGET av det spelar någon roll om inte mitt liv betyder ett skvatt för dig. Så all min terapi och allt jag varit stolt över att jag har kommit förbi känns så jävla meningslöst. Jag tror att du hade mått bättre och varit stoltare om jag bara hade tagit mitt liv. Men DET kommer aldrig att hända – för den känslan har jag passerat med stormsteg.
Nu måste jag bara acceptera faktum att du inte vill ha en relation med mig och det kommer att ta tid, men jag kommer att klara det. Var så säker.