Jag har gjort så många fel val i livet. Jag inser det nu, hur många människor jag stött bort eller sårat. Jag ber om ursäkt för det, men när jag mått så in i helvete pissigt, så blir jag egocentrisk och pushar bort människor i mitt liv. För det känns som att det är bättre så. För dem. För vem orkar försöka gång på gång att umgås med en person som bara säger nej hela tiden? Jag förstår dem, även om mina nära inte tycker så, säger de. Det är förmodligen bara som jag upplever det så.

Men det kanske är därför jag söker mig till människor, som av och till mår lika dåligt som mig i perioder, för jag vet ju hur det är. De dömer inte mig när jag mår dåligt, precis som jag inte dömer dem. Även om jag inte kan sätta mig in i exakt deras känslor, så har jag iallafall en aning och därför förstår jag vad de går igenom.

Men människor som inte vågar stå för sina val och inte kan säga det de har på hjärtat till mig personligen eller försöker framstå helt perfekta och aldrig gör några fel och skyller ifrån sig på andra. Sådana personer har jag inte mycket till övers för längre och jag har idag inga som helst problem att kasta ut människor från mitt liv. Jag har faktiskt inte ångrat en sekund att jag slängt ut dem. Ärlighet är det viktigaste för mig och kan du inte ge mig det, så är det tack och hej.

Det finns bara en person som jag saknar mycket, men vi kastade inte bort varandra, eller var oärliga mot varandra så det räknas inte. Vi har pratat lite smått och bett varandra om ursäkt även om vi inte vet varför det blev som det blev och det är ju iallafall en början. Kanske kan vi iallafall reparera ”skadan” med tiden. Vem vet?

Men åter till det jag skulle skriva om:
Jag har mått dåligt av och till i hela mitt liv. Jag tror att det började när jag var 9-10 år, för jag har för mig att jag fick gå till någon att prata. Men jag ville inte berätta det som tyngde mig, vad det än nu var. Jag minns inte det vad vi pratade om. Det var först på 00-talet som jag fick mina diagnoser, GAD och Bipolär typ 2. Kanske beror mitt mående på att jag alltid varit känslig? Kanske beror det på att jag mer eller mindre växte upp med min alkoholiserade pappa. Vem vet? Jag har alltid fått höra hur tyst och blyg jag varit som barn. Och jag minns att jag ”straffade” mig själv när jag mådde dåligt av ångesten. Jag kände att jag inte var värd annat. Då visste jag inte att det kallades ångest, eller att andra människor också brottades med liknande känslor. Jag trodde att det bara var jag och att jag var helt ensam om det.

Men nu äntligen mår jag faktiskt bra, vilket har fått mig att reflektera väldigt mycket. Jag önskar som sagt att jag gjort andra val, speciellt de senaste 2 åren. Men jag kan bara be om ursäkt för det, för jag kan inte gå tillbaka och göra det ogjort. För om jag kunnat hade jag inte tvekat att göra det.

Jag tror dessa insikter kommer av hur bra jag mår nu på mina mediciner. Jag äter medicin morgon och kväll. Tänk om jag fått dem för flera, flera år sedan. Tänk om jag sluppit må så dåligt. Det hade varit helt underbart, men det finns väl en mening med det också.
Jag hade lite biverkningar i början och vid varje höjning av Venlafaxinet, men nu har jag ätit den dos jag ska i några veckor, och jag är mer stabil än på länge och har inte haft någon ångest alls på ca 2 veckor. Jag hoppas att det håller i sig. Jag vet att jag förmodligen kommer att få äta medicin i resten av mitt liv, men det gör inget så länge som jag får må bra.

Härom kvällen försökte jag ta bort Theralen för att Venlafaxin är min ”huvudmedicin” mot ångest, så jag tänkte att jag inte behöver extra. Det slutade med att jag var vaken till 04, så den behöver jag uppenbarligen för att kunna somna och sova bra. Så nu tänker jag testa att ta bort 2mg Melatonin istället. Visste ni föressten hur sjukt dyrt Melatonin är? En burk på 2mg, 100 tabletter kostar 755:-. medan Venlafaxin kostar 82:-. Helt sinnessjukt. Iofs är Lamotrigin inte heller jättebilligt. Jag har två förpackningar med 200mg respektive 100mg, vilka innehåller 100 tabletter i varje paket och kostar sammanlagt 703:-. Men Melatonin är ju något som kroppen vanligtvis bildar själv.

Men som ni ser, en kostnad på ca 1500 den första månaden, om man inte har frikort. Tänk vad mycket jag hade kunnat göra med de pengarna istället, men jag är sjuk och behöver dem för att inte vilja dö hela tiden. Eller göra sig illa för att ångesten ska lätta. Så ha det gärna i åtanke när/om ni trycker ner en människa som mår dåligt, fast det inte syns utanpå, som hävdar att man bara är lat och låtsas vara sjuk, för att det inte syns lika mycket som om någon tex hade brutit benet. Dessutom är vi experter att dölja våra känslor utåt, kör med pokerface och kraschar för det mesta när vi är ensamma. Så fundera lite på det innan du öppnar munnen.