Tänk att lilla jag skulle vara så dum och elak. Att jag skulle såra någon med vilje. Tänk. För så är det tydligen.
Att jag gör som jag gör beror naturligtvis inte på hur folk behandlar mig? Om jag blir behandlad som skit ska jag naturligtvis ställa upp på allt någon annan vill? Och om jag nu inte gör det är jag såååå elak… eller hur?
Om någon sårar mig eller mina barn, så ska jag naturligtvis släppa allt jag känner och bara göra som vissa personer önskar? Det jag själv önskar är inte väsentligt? Om jag ber någon att ge mig en vettig anledning till varför personen betett sig illa, och denna person vägrar att göra det… är det då fel av mig att välja att inte närvara vid en tillställning där jag måste le och hålla upp någon slags fasad. Att låtsas att allt är sååå bra och att inget har hänt? Eftersom att allt som händer naturligtvis är MITT fel.
För skulle jag åka, och inte vara glad och positiv (hur jag nu skulle kunna vara det i en situation som denna), så skulle jag ju vara så jävla tråkig… jag menar, det har ju hänt! Att jag är så jävla tråkig så fort jag inte duger som jag är. Eller om jag mår dåligt, så får jag inte göra det – utan måste fejka hur jag mår hela tiden. Jag lovar att DET tar på krafterna. Att fejka att allt är okej. Så det gör jag inte längre.
Och för första gången i mitt liv känns det faktiskt bra att inte ställa upp på allt som folk önskar. Jag har ingen ångest över mitt beslut och har aldrig haft. Vilket jag annars brukar få. Jag ställde en fråga om varför personen betedde sig på ett visst sätt och jag har ännu inte fått ett svar. Jag gissar att personen i fråga bara vill att det ska rinna ut i sanden. Jag står fast vid mitt beslut, vilket jag skrev tillsammans med frågan. Vill personen inte ta itu med det, kan personen inte räkna med att jag ställer upp heller.
Och just därför är jag inte bara elak, dum i huvudet, sårar mina nära… jag är JÄVLIGT tråkig också!!