Jag har fått tjatkommentarer att jag inte skriver, så jag gör väl det nu då.

Jag tänkte bara skryta lite och tala om att jag är jätteduktig. Jag har varit ute och gått nu i flera veckor, inte alla dagar, men de flesta. Och jag har faktiskt tappat nåt kilo. Duktiga mig. Fast nu under påsk så ska jag inte diskutera vikten har jag bestämt, för det där kilot som jag tappade förra veckan, kom tillbaks. Petisesser!
Jag vet ju varför. Godis! Och så blev det inte så många promenader heller den veckan…

Men, vad jag skulle säga var att jag har slutat dricka coca cola!! Jag, som alltid varit en cocacolist i nästan hela mitt vuxna liv, la av med vanlig cola för något år sen, bytte ut den mot light och nu har jag bytt ut den helt – mot vatten!
Jag är impregnerad av mig själv till och med… Har inte druckit cola sen vi var till Åland.. typ 12 mars eller något sådant. Och jag känner inget sug direkt heller.

Fast det är ju inte vilket vatten som helst, det måste förstås vara kolsyrat. Men det kommer nog en dag i framtiden då jag kan byta ut det också mot disgusting kranvatten.

Visst är jag duktig!!
(väntar med spänning på alla hyllningar )

Har legat vaken minst halva natten. Ångest.
Läste att det varit inbrott i området igen, på gatan bredvid… och att de gjort inbrott på dagtid! Personen som bor där var ute max en timme, och i söndags var det en gammal dam med rullator som blev rånad mitt på ljusa eftermiddagen!

Herregud!
Vart är samhället på väg? Har ungdomar inga spärrar? Eller är det jag som är gammal? Jag kan inte minnas att ens de värsta ungdomsgängen på “min” tid rånade gamla människor, eller rånade alls för den delen. För mig är äldre människor “heliga”, de låter man vara!!

Igår kväll tyckte jag att det var någon som lös in här med ficklampa, men jag är så nojjig att ibland kan jag få för mig vadsomhelst. Men jag hade rätt, för sambon såg honom sedan med. Ångest.

Syrran ringde nyss. Vi skulle firat påsk där. De hade hittat sin katt bakom soffan. Död. Vad är det med detta år och aftnar?

Ångest.
Ska jag inte ens kunna gå ut och gå längre nu pga rädsla för inbrott? Jag känner mig redan kränkt som det är, i och med att den där mannen som stod här utanför. Jag har fått höra att han inte är värd att tänkas på, men vad gör man när han dyker upp i mina drömmar om nätterna? Jag vill inget hellre än att glömma.
Och vad är inte kränkande nog, som om någon obehörig söker igenom mina privata saker? Jag är rädd att det skulle putta mig över kanten. Jag är så labil just nu, jag pallar inte mycket till.

Men ändå kan jag inte sluta tänka på om, när, hur. Ligger och lyssnar i timmar på nätterna, fast katterna ligger och sover bredvid. De kanske missar ett ljud som bara jag hör… jag vet att det är sjukt, de har ju bättre hörsel än jag, men jag kan inte släppa det.

Varför kan jag inte släppa detta? Varför känner jag mig inte trygg? Och framförallt, varför hjälper inte medicinen mot detta? Jag har inte haft en sådan stark ångest, sen sist jag var hos läkaren och fick medicinen. Kanske behöver jag något annat?

Iallafall, så trots hur jag mår så vill jag önska er alla en Glad Påsk!

Jag förstår inte, eller så är det mitt undermedvetna som jävlas med mig eftersom att jag redan är nervös över besöket i nästa vecka.I morse vaknade jag kallsvettig och av hjärtklappning. Jag hade en “klaustrofobisk” dröm, som jag drömt flera gånger förut, men det var några månader nu sen sist. Jag tror att drömmar speglar det undermedvetna.

Drömmen går ut på att jag är i ett hus med massor av tunnlar. Sen är det något slags torn så man kan krypa in från insidan genom ett fönster, och jag kryper alltid in utan problem. Det är så att jag kan inte ta mig ut! I drömmen i natt hade jag med mig en gammal vän, som jag inte träffat på evigheter. Hon kom ut jättefort och skrattade åt mig när jag inte kom ut. Jag satt fast för jag var för tjock. Försökte på alla sätt, och hon låg och skrattade…

Jag har kommit på att jag är rädd för det mesta… jag är rädd för att folk ska tycka illa om mig, jag är rädd för att kräkas, är rädd för insekter och småkryp, rädd för att tappa kontrollen, rädd för att göra bort mig, jag är rädd för trånga utrymmen, tycker att det är jobbigt att åka buss, gå ut och gå själv, stå i kö…. osv.

Min enda räddning är mitt älskade internet. Här kan jag vara mig själv. Om någon besöker mig och tycker att jag är helt kokobäng så kan de bara lämna sidan, och jag vet inte ens vilka de är… och här finns mina riktiga vänner (som jag egentligen tror kommer att “dumpa” mig när de egentligen får se hur jag ser ut, förutom en som redan har sett mig )

Min självkänsla är så låg just nu att jag inte tror att jag någonsin kommer att bli “normal” igen… jag vet att man inte får tänka så, men det känns så. Jag tycker inte att jag får något stöd från min omgivning… Får hela tiden svar att “det är i ditt huvud”, “du ska ju få professionell hjälp”, “ryck upp dig”, etc etc… Jag vet att det är i mitt huvud, jag har aldrig påstått något annat! Men när det är som jobbigast vill jag bara ha en kram eller ett “det kommer att ordna sig“, men nej. Sparka på den som redan ligger. Jag blir så less. Jag är så less på mitt liv!

Igår hittade jag en bra sida, som jag spenderat mycket tid på: Stödsajten för drabbade av Panikångest och Social Fobi