Ska nog aldrig dricka alkohol mer, iallafall inte när jag tydligen gör saker som jag inte minns…

Well, vad är det man säger? Av fulla människor och barn får man höra sanningen… och det jag skrev är ju sant, men det ändrar ju ingenting.  Det är som det är. Kan inte göra nåt åt det, men jag önskar att jag inte hade skrivit det. 

Situationen är ju som att köra huvudet i väggen, gång på gång. Spelar ingen roll vad jag gör eller inte. Personen hatar mig som det är redan. Vet dock inte varför, men det får jag heller aldrig veta.

Är bara att försöka släppa det (igen) och göra allt annat jag gör nu. Må bättre. Har mina vänner och alla andra runt om som blev chockade och talat om vad de tycker och tänker om det. Så där är det ju bra.

Sen får jag höra lite annat som rör situationen som var och är, vilket är helt sjukt i mina ögon. Men jag var väl alldeles för naiv för att inse hur manipulativ han var. Det är jag inte längre. Som sagt, jag behöver inte vara närvarande för att få veta saker.

Många människor är lojala. Och jag har många av dem i mitt liv. 🙂 men en del lever på att ljuga för sin omgivning, men problemet är att de ljuger allra mest för sig själva… och de inser inte det nu. Men en dag kommer det hända, och då kanske de hittar sig själva, blir trygga i sig själva…och minns tillbaka och upptäcker att en gång i tiden fanns det nån där, som försökte flera gånger att visa hur mycket de betydde och att någon på riktigt brydde sig om. Och då är det försent. 

Har gått den senaste månaden med inställningen att det kommer att gå bra att möta det som hände. Idag är jag mindre säker på det.

Sovit kasst, megaångest, och då är idag,  inte ens den jobbigaste dagen, tror jag. Antar jag. Alla dagar kommer vara lika jobbiga, för folk fattar ju inte. Ingen idé att försöka förklara för nån som inte förstår. Som inte ens försöker förstå.

Jag kommer förmodligen inte komma ihåg hälften av det jag ska säga. Och jag kommer att dö av ångest. Så om jag inte skriver mer, så vet ni varför.

Det var ett tag sen som jag haft så sjukt roligt en hel helg. 😀 Kan inte minnas när jag sist hade en sån (om man inte räknar med kryssningar), men det var länge sen.

I fredags var jag på fest och träffade T (Inte Torbjörn) för första gången, han var jättetrevlig och vi satt och lyssnade på nostalgimusik (80-tals disco) och gosade vovvar. Sen tog vi cyklarna till väster och gick in på Napoli och spelade biljard och senare till en annan pub. Tappade bort T på vägen, men sen blev vi bjudna på efterfest hos en snubbe. Han hade öl iallafall, för jag hade en extra i fickan när jag kom hem. 😂

Igår lördag, var jag något seg (undrar varför? ;)), men blivit bjuden till K & P och hade ingen lust att sitta hemma och mögla. Kom dit vid 17:30 och då hade de redan hållt på en stund… de höll på och terroriserade T (inte samma som igår) och blev utbytta mot öl. Eller ja, om vi fick åka ner till T, så skulle P få öl som betalning. Hah! I don’t mind!! 😀

Senare pratade vi gamla minnen, 80-tals stövlar (någon av pojkarna hade en fetish en gång i tiden ;)) och hårdrocksbrudar.

När vi skulle kissa N, blev vi beordrade att klättra (jag blev upptryckt) på den gröna bänken på Järntorget, för att bli fotade. Sen fick jag (vi) äran att se N jaga råttor i parken. Förutom alla nostalgitrippar, så fick jag äntligen veta vad som hade hänt alla mina NKOTB-tischor (jag var ett stoooort fan) och tydligen var det fränt att ha när man spelade i band. Haha!

Så jag är nöjd med min helg. Efter allt skit som har hänt de senaste två månaderna, så behöver jag ännu mer positivitet i mitt liv, och det känns att saker och ting börjar falla på plats. Jag har en plan! 🙂

Just nu har jag allt behöver och det finns ingen anledning att begära fler saker, när framtiden ser ljus ut. Och som jag skrev tidigare, så är jag tacksam för det där som hände (Torbjörn & mig), för hur det än blev, så fick han mig att öppna ögonen och se exakt vad det är jag behöver. 🙂

Så det blev så iallafall. Tydligen väldigt fort också. Har bokat in möte med målsägandebiträde nästa vecka och sen så är det typ dags. 

Jag är skitnervös, men alla säger att det kommer gå bra. Det tror jag också, det är annat jag är skraj över.

Och nej, jag vill inte ha med mig nån som ”stöd”. Den enda jag skulle vilja ha med mig, existerar inte längre. Så jag gör det själv. Ska försöka se till att det inte blir några åhörare också. Det borde gå. 

Varför velade du så? Förmodligen visste du från början hur du ville ha det.

Istället så körde du med silent treatment, och hoppades att jag skulle fatta vinken eller nåt. Men du sa ju att du ville vara vänner… därför väntade jag. 

Men som jag skrev till dig; varför ens vara vän med nån man inte pratar med?

Svaret jag väntat på fick jag idag, när jag såg att du äntligen velat klart, och tagit bort mig som vän på Facebook. 

Jag hoppas att du inte tror att jag blev jätteledsen över ditt val, för det är jag inte. Jag är tvärtom väldigt glad, för nu vet jag att jag aldrig behöver kämpa mer för vår vänskap. Jag har redan slösat så mycket tid för att få den att fungera, medan du kört operation ignorering. 

Well, ärlighet var kanske inte var din starkaste sida, så här i efterhand. Eller så var du för feg helt enkelt, du sa ju typ att du var lite rädd när vi sågs för sista gången. Du gjorde ju till och med ”slut” via messenger, vilket säger ganska mycket. (Jag hoppas att du fortsätter att läsa i den där boken, du vet vilken jag menar).

Men jag vill att du ska veta att jag är faktiskt otroligt glad och tacksam över att du kom in i mitt liv när du gjorde. Jag ångrar absolut ingenting. Man lär sig hela livet och jag tvingades att lära mycket om mig själv och hur jag vill bli behandlad, vilket stärkte min självkänsla. Så det vill jag tacka dig för.

Utan dig, så tror jag inte att jag hade fått lära mig den här värdefulla ”läxan”. För den fick mig att bli mycket starkare än jag trodde jag ens kunde bli. Jag är trygg med den jag är, jag är stolt över den jag är, älskar den jag är och jag är helt övertygad om att framtiden kommer att bli perfekt.

Så stort tack Torbjörn!