Finaste, finaste Mazarin har flyttat hemifrån idag. Han har fått komma till en familj där han kommer ”till användning”. Det var precis vad jag önskade för honom och det känns väldigt bra. Jag kommer att kunna följa hans utveckling och kommer att kunna träffa honom på en del utställningar (om jag orkar ställa ut själv ;)) Men som sagt, både köpare och säljare är nöjda. <3
Det är svårt att lära gamla hundar sitta, brukar det ju heta. För mig är det att jag aldrig lär mig läxan.
Det finns folk i min närhet som säger att jag kan lita på dem, sedan bevisar de motsatsen. Gång på gång på gång… och jag ger dem fler chanser än de flesta skulle.
Kan säga att efter idag är det slut på det. De lär förmodligen undra varför jag inte berättar något privat till dem mera. Varför ska jag göra det? Vi är återigen på samma ställe där man pratar bakom ryggen på mig istället för TILL mig. Fråga själv så kanske du får veta! Fast nej, föressten. Glöm det, ni förstörde just för er själva. Ni kan få fortsätta spekulera och undra, det har ju gått så bra hittills. Jag kommer aldrig öppna mig för er igen. Grattis!
Fast jo, det finns faktiskt minst två personer som jag KAN lita på. Där stannar saker jag har sagt i förtroende. Tycker om er massor! <3
Att spendera en hel helg med sig själv och naturen får en (iallafall mig) att se klarare på saker och ting. Jag har insett tex att jag varit grymt jobbig den sista tiden. Försökt att få andra att förstå mig, men det gör de ju aldrig, men ändå fortsätter jag att försöka. Helt idiotiskt och meningslöst.
I två dygn har jag funderat, reflekterat och äntligen accepterat läget. Jag vet inte riktigt hur jag ska komma vidare, men jag är iallafall medveten om vad jag har gjort fel. Jag har försökt att lita på människor, igen. Tänkt att, ”den här gången kommer det bli annorlunda”. Men nej, det gör ju aldrig det. Lär mig aldrig den läxan tydligen efter som den upprepas konstant.
Men nu har det hänt något. Nu är jag iallafall medveten om vad problemet är. Och det känns väldigt bra, samtidigt som att jag troligen aldrig någonsin kommer öppna mig mer inför någon. Men man lär sig så länge man lever heter det ju. Och det kan låta trist, men jag skärmar hellre av mig än att må så dåligt som jag gjort de senaste veckorna. När livet är så svart att man önskar att man bara somnade och aldrig vaknade, när den känslan kommer varje dag, i flera veckors tid. Då är det något som är helt galet.
Jag har begått så många misstag, för att jag litat för mycket på människor som påstår sig stå ”på min sida”. Kommer jobba på det, med allt jag har. Om jag så måste stänga av och koppla bort människor i min närhet, så kommer jag att göra det. Tro mig.
Men som ni vet (fortfarande har jag besökare… enligt statistiken ;)) men, jag vet att jag (och ni vet) att jag är en periodare. Ibland går det långt emellan varven. Och för mig. När tankarna mal och mal och situationen blir ohållbar, då stänger jag av.
Sjukt mycket har hänt sen sist. Mycket av det kan jag dessvärre inte ens blogga om, så jag gör det på min hemliga blogg som jag skrivit om innan. Det sjuka är, när jag startade den… inte i min vildaste fantasi kunde jag att det kunde utvecklas till det som är nu. Nu är det liksom… alltså. Invecklat. 😉 På ett bra sätt. Tror jag. Jag är iallafall glad. Det som händer får mig att må bra. Jag ler oftast. Men jag gråter också, för det är så invecklat. Men jag måste lära mig att vara tacksam. Så jo, jag ler varje dag. På riktigt.
Men jag måste också bort. Jag måste åka ”hem” snart och reflektera. Snart, snart. Även om jag hävdar hela tiden att jag har tålamod, så har jag inte det. Det får mig att tvivla på mig själv, på människor, på allt. Men jag gör så gott jag kan. Jag är en sån som kan vänta i evigheters evighet på nåt bra, det är väl tålamod? Men samtidigt.. jag tvivlar. Alltid.