Första månaden:
Hemsk insättning, värre än värst. (Däckad de första dygnen). Några ångestattacker. Otroligt rastlös, kan knappt sitta stilla… Mår hemskt illa.

Andra månaden:
Extrem trötthet. Sover minst 12 timmar per natt (helst mer om jag fick – jag brukar klara mig på 5-8 timmar annars…). Extremt intensiva och overkliga (sjuka) drömmar. Ingen ångest.
Mår förutom den förlamande tröttheten faktiskt ganska bra. Känner motivation och längtan efter saker som komma skall men är samtidigt rädd att tröttheten ska ta överhanden.

Tredje månaden:
Återstår att se…

Update:
I november 2011 slutade jag med Cipralex efter att ha mått dåligt en tid. Försökte få läkarkontakt, men fick ingen hjälp. Läkarna hävdade att det bara rörde sig om biverkningar, vilket jag tyckte var konstigt efter att ha käkat dem så pass lång tid.
När  jag en dag insåg att jag planerat mitt självmord i detalj. Hur, var, när, så insåg jag att det var dags att sluta äta dem. Slutade tvärt och jag mådde så ofantligt mycket bättre utan dem än med dem. Sedan hände en grej, min största kris i livet uppenbarade sig – och jag överlevde! Utan medicin, utan ångest!

Under 2012 fann jag en ofantlig styrka i mig själv. Det var året jag lämnade min familj en period för att följa mina drömmar. De hittade jag inte, men jag hittade mig själv.