Jag är ju inte mer än människa och igår fick jag fnatt. Det visar sig direkt på vågen och jag känner direkt en känsla av misslyckande. Nu har jag ökat lite istället, fast jag vet att det är mitt eget fel. Jag vet ju vad det beror på. Jag får bara försöka ge fan i det där sockret! Det är så svårt när sockermonstret inom mig bara skriker. Jag har kommit in i en period av darrighet, och jag misstänker att det är kroppens eller hjärnans sätt att tala om att det vill ha socker. Men jag ska vara stenhård. Inget mer socker i denna kropp! Åtminstone inte så mycket som det blivit de senaste dagarna.

Så var det dags igen. Fast denna gång är det annorlunda. Jag har en ny metod som jag har testat under några veckor och jag märker redan att det händer saker. Det går åt rätt håll, äntligen. Jag har alltid varit rädd för att äta för mycket fett, och har därför undvikit det så mycket jag har kunnat.

När jag först kom i kontakt med LCHF så tänkte jag att det där stämde ju nästan helt med hur jag brukar äta. Jag är inte speciellt förtjust i pasta, bröd, ris eller potatis. Eller grönsaker heller för den delen. Men min stora last har varit chips… och det är ju potatis. Nåväl, sockerråtta har jag också varit. En stor en, så att man har gått upp i vikt är ju inte så konstigt.

Så jag tänkte ge LCHF en chans. Jag ökade på fettet och jag kan ärligt säga att jag aldrig ätit så mycket fett i dessa former som jag gör nu, men jag har gått ner i vikt. Ja, det stämmer. Alla tidigare försök med viktväktarna, diverse viktklubbar, naturdiet, nutrilett, etc etc har bara varit helt bortkastade pengar. Nu äter jag när jag vill och hur jag vill, och först nu försvinner fettet.

Detta är alltså min sista resa. Mitt sista försök att nå målvikt… som jag inte har satt ännu, men kommer jag ner till 65kg så blir jag glad. 🙂