Har suttit och kollat på ett program på tv om PTSD med Erik, där de också pratade pm panikångest och jag som vanligt spårade ur och började prata om hur det känns att leva med emetofobi. Nu hoppas jag verkligen inte att det är som det brukar, när jag pratar om det alltså… för då brukar det alltid sluta med att jag spenderar natten i badrummet… med att just göra det jag mest fasar över.

Troligen är det enbart psykiskt, trots att jag mår illa dagligen, men det verkar som så att när jag väl “lättar mitt hjärta” så stegras fobin och jag måste göra det jag inte vill.

Så håll tummarna för mig inatt. Snälla.