Okej, jag är nu fullkomligt medveten om hur det känns att ha sockerabstinens… 🙁
Hela jag är trött och seg, darrig och har huvudvärk. Samtidigt som det enda jag kan tänka på är en stor chokladkaka. Jag kan nästan känna smaken i munnen, så illa är det. Jag vill ha!!!

Hela kroppen verkar skrika, och hade det inte varit för min envishet (för jag vet ju att det kommer att gå över) och min motivation så hade jag redan sprungit och köpt en. Fast det finns fortfarande choklad i kylskåpet sen häromdagen… men jag tänker inte röra den. Jag vet ju att jag kommer att få traska förbi det här stadiet igen senare om jag nu äter en bit. Och vi alla vet att en bit är inte nog, så det är bäst att låta bli helt. Just nu vill jag bara få igång fettbrasan igen och då ska jag inte äventyra processen, förstöra den genom att ge efter för något som jag egentligen inte vill ha.

Vilket kommer till min andra last här i livet. Coca Cola. De flesta som känner mig vet att jag är en grav cocacolist. Jag har försökt att sluta, trappa ner… men jag blir verkligen deprimerad. Alltså stämmer det att socker är som knark. Även om det inte rör sig om ”socker” utan sötningsmedel. Jag har ju kunnat dricka colan samtidigt som jag har förbrännt fett tidigare, men i kombination med godis (choklad osv) så funkar det inte längre. Jag vet att jag borde lägga ner colan, men just nu måste jag koncentrera mig på det andra ”sockret”. Fast om inte detta sug ger med sig finns det ju inget annat att göra än att lägga ner colan också.

Som sagt, jag vet vad jag borde göra, men jag vill verkligen inte bli så deppad (som jag vet att jag blir) så att jag tappar den motivation som jag har i övrigt.
Många bäckar små, heter det ju.

Har nyss ätit middag. Stekte lövbiffar och gjorde en mustig och god gräddsås på skyn från biffarna, 3dl vispgrädde och en rejäl smörklick. Mums! 🙂 De övriga i familjen åt Lasagne, gjord på färdigköpt mix. Det brukade jag också äta tidigare, men jag verkar bli mer och mer avståndstagande till sådan mat.

Blev full i skratt medan vi åt och tänkte precis säga ”men vet du hur mycket socker och stärkelse det där innehåller?”.

Sambon såg min blick och mitt stora leende och utbrast att han minsann vet hur mycket socker det innehåller men att han och barnen  klarar det. Hehehe…

Sockerskrämselhäxan, det är jag det.

Har suttit och kollat runt på diverse forum om det möjligen är så att jag hade sockerabstinens?
Av symtomen jag har stämmer det väl; darrighet, oro, lätt huvudvärk, irritation…

Fast jag gav ju med mig som sagt i förrgår och köpte en ask choklad, där jag tog max 4 bitar ur och sen var det bra, vilket faktiskt är kors i taket för att vara mig. Men jag märkte direkt hur mina psoriasisutslag började klia – precis som de har gjort varje gång under den senaste månaden efter att jag ätit socker. Så nu är de sönderkliade igen och vätskar.

Nåväl, även om det var dumt gjort så får jag se det som en läxa. Jag visste inte att kroppen skulle reagera så här. naivt kanske, men så är det. Nu kommer jag vara mer uppmärksam på det nästa gång. Jag märker annars att jag blir sugen när barnen äter godis. Mmmm, det luktar Zoo i hela lägenheten. Jag ska bara smaka en… men nej, jag ska inte ha någon alls. Jag intalar mig själv att jag är allergisk mot socker och kolhydrater. Det brukar fungera.

Jag är ju inte mer än människa och igår fick jag fnatt. Det visar sig direkt på vågen och jag känner direkt en känsla av misslyckande. Nu har jag ökat lite istället, fast jag vet att det är mitt eget fel. Jag vet ju vad det beror på. Jag får bara försöka ge fan i det där sockret! Det är så svårt när sockermonstret inom mig bara skriker. Jag har kommit in i en period av darrighet, och jag misstänker att det är kroppens eller hjärnans sätt att tala om att det vill ha socker. Men jag ska vara stenhård. Inget mer socker i denna kropp! Åtminstone inte så mycket som det blivit de senaste dagarna.

Så var det dags igen. Fast denna gång är det annorlunda. Jag har en ny metod som jag har testat under några veckor och jag märker redan att det händer saker. Det går åt rätt håll, äntligen. Jag har alltid varit rädd för att äta för mycket fett, och har därför undvikit det så mycket jag har kunnat.

När jag först kom i kontakt med LCHF så tänkte jag att det där stämde ju nästan helt med hur jag brukar äta. Jag är inte speciellt förtjust i pasta, bröd, ris eller potatis. Eller grönsaker heller för den delen. Men min stora last har varit chips… och det är ju potatis. Nåväl, sockerråtta har jag också varit. En stor en, så att man har gått upp i vikt är ju inte så konstigt.

Så jag tänkte ge LCHF en chans. Jag ökade på fettet och jag kan ärligt säga att jag aldrig ätit så mycket fett i dessa former som jag gör nu, men jag har gått ner i vikt. Ja, det stämmer. Alla tidigare försök med viktväktarna, diverse viktklubbar, naturdiet, nutrilett, etc etc har bara varit helt bortkastade pengar. Nu äter jag när jag vill och hur jag vill, och först nu försvinner fettet.

Detta är alltså min sista resa. Mitt sista försök att nå målvikt… som jag inte har satt ännu, men kommer jag ner till 65kg så blir jag glad. 🙂