…egentligen…
Man sitter här med förväntansångest, eller jag inte ångest kanske, men känslan att ”weii, snart är klockan tolv”… men man aldrig lär sig det jävla antiklimax som kommer efteråt…
Jahapp. Så var det ett nytt år igen då. Typ.
Trots det sitter jag här och väntar på det magiska.
Jag tänkte sammanfatta jag med, som både Maria och Mia har gjort. Det verkar roligt. 🙂 Samtidigt kan man ju säga att det här är ett axplock av vad min blogg handlar om.
1999:
Jasmine föds. Får min första kull kattungar (3 tjejer; Calippo, Candy, Confetti (Right-Eye) + 1 kille; Caribic (Bibic)) under mitt stamnamn; S* Fonrims . Förlovar mig med Erik på nyårsafton 1999.
2000:
Bloggade inte, skrev inte heller dagbok så jag har inte en susning. Troligtvis var jag upptagen med en liten Jasmine. 😉 Hon hade däremot en egen hemsida.
2001:
Jasmine önskar sig en lillebror. Jag fyller 25. Smirnoff dör i njursvikt.
2002:
Plussar. Malva föds. Karusellen börjar.
2003:
Malva får sin diagnos. Malva får lunginflammation. Jag opererar bort mina halsmandlar. Ligger inne på barnsjukhuset med Malva pga dum förkylning.
2004:
Har en stöddig 5-åring. Ränner på barnhabiliteringen. Malva får diagnosen astmatisk bronkit. Jag får min första (vad jag minns) panikångestattack. Hanna & jag bygger upp OC-sajten. Får beslut om vårdbidrag efter en tuff period utan pengar. Magproblemen börjar. Jag totalkraschar. Åker på PWS-träff. Har besvär med illamående & ångest + ögonmigrän.
2005:
Nya året börjar inte bra. Den 2/1 går Right-Eye över regnbågsbron. Är totalhooked på Sims och spelar så fort jag har tid över. Blir ordentligt skrämd av något psykfall. Jag börjar bry mig om mitt yttre, anstränger mig för att gå ner i vikt. Får ytterligare panikångestattacker. Har en del magbesvär och mår illa. Kraschar ordentligt igen och kontaktar vårdcentralen och får Zoloft och Xanor. Blir misshandlad 😉 Jasmine tappar sin första tand. I juni får vi veta att även Bibic har njursvikt. Vi flyttar från Vivalla! Träffar en hög med nätvänner. Startar upp ManuFrog. Malva börjar på dagis. Jasmine börjar förskoleklass. Malva får hem Tore via Nalles resa. Mår ännu sämre än på länge. Mycket ångest och självhat.
2006:
Candy går över regnbågsbron den 24/1. Traskar fortfarande i ångestträsket. Jag polar mycket med lillsyrran. Kapar mitt midjelånga hår och börjar må bättre. Åker till Stockholm och träffar en kär nätvän från Kanada. Får ett namn på min fobi. Katastrof!!! Jag fyller 30. Jag och lillsyrran åker på världens-fortfarande-mest-roliga-kryssning. Grubblar och rasar igen. Jag får LÖSS! Dejtar mycket med Gocka & Tessiz. Börjar i terapi. Får prova Atarax, men av dem blir jag en zombie. Äter fortfarande Zoloft + Xanor. Är på AL i Stockholm med Malva, tillväxthormonutredning.
2007:
Har fortfarande ångest. Har regelbunden kontakt med min terapeut. Mår fortfarande illa… Knaprar lugnande. Har alldeles för ärliga barn. Drömmer rubbade drömmar. Blir hypnotiserad. Har svårt att slappna av. Min älskade SIM dör! Balkongen invaderas av korsspindlar. Känner mig tom. Vi får sätta hänglås på kylskåpet. Lyssnar massor på Takida. Åker på Pride-festivalen med syrran och hennes kompis. Min mamma krockar med bilen. Jag får gallsten.
2008:
Mår faktiskt ganska bra. Avslutar min terapi. Musen flyttar in. Malva opereras. Börjar med KBT för att försöka gå ner i vikt. Mormor dör. Drömmer sjuka drömmar. På sommaren brakar magen ihop. Telefonförsäljare börjar terrorisera. Går ner ännu mer i vikt. Hatar ComHem. Hittar bildbevis på att man inte kan vara snygg OCH smart. Byter till hemligt hemnummer. Panikångesten återkommer. Malva börjar äntligen med tillväxthormon. Teleförsäljarna ändrar strategi och bombarderar min mobiltelefon istället.
2009:
Provar på LCHF och mår skitbra tills jag inte hittar varierande rätter och slutar. Min älskade Spynke dör. Konstant illamående, varje dag, mer eller mindre. Klump i halsen. Ångesten vägrar ge med sig. En kväll i juni är helt magisk. Jag drabbas av ledvärk och blir remitterad till reumatolog. Rory flyttar hit. Rory dör. Har djävulskt ont i min hand. Gurkan flyttar hit. Jag rasar i g e n. Magproblem. Ångest. Drömmer skumt. Ställer ut Gurkan på kattutställningar. Får UVI. Ångest. Kan inte sova.
Ja… det var mina 10 senaste år. Inte vidare värst uppmuntrande kan jag ju tycka. Nu vet jag iallafall vad jag har att ta itu med nästa år, med start redan på måndag.
Trots att det är nyårsafton idag, så väntar jag några dagar. Jag ska söka hjälp. Igen. Jag ska be om medicin. Igen. Efter att ha läst igenom mina år så inser jag att jag är långt ifrån frisk. Jag har börjat om. Och nu är det inte min pappa som spökar, även om han trasslar till det för mig också. Det handlar om något jag inte vet hur jag ska hantera. Läs mellan radera så ser ni. Jag förtjänar att må bra.
GOTT NYTT ÅR!!
Hoppas att vi ses igen nästa år!
Hur kul är det egentligen att smälla/skjuta raketer 2 dagar innan man egentligen ska göra det?
Nu är ju jag en sådan person som älskar fyrverkerier, men ogillar smällare. Jag tycker att det är acceptabelt att ha fyrverkerier när det är nyår, annars behövs de inte. Jag tycker att smällare och allt annat skräp borde totalförbjudas. Tycker synd om alla dessa djur som nu lider helt i onödan. Jag menar, det finns många djur som går på lugnande under nyår… men varför i friden smälla redan nu, ska dessa stackare gå på lugnande hela december bara för att några idioter måste smälla alla dagar innan dagen då det egentligen är tänkt? Puckon säger jag bara. Idioter!
Inte för att detta inlägg är för tidigt skrivet, de började smälla redan före jul…
… om jag hade en bultsax så hade jag nog klippt upp bröstkorgen på mig själv… för att kunna hälla ut all jävla svart ångest. Sedan skulle jag stampa och hoppa på den och aldrig låta den komma in i mig igen.
I wish.
Förstår inte längre.
Vet varken ut eller in. Vill bara sova. Vill inte sova. Vill göra allt. Vill inte göra något.
Hur kunde det bli så här?
Jag läste någonstans att det sägs att människor med ångest har ett enormt kontrollbehov. Vi lär oss att kontrollera ångesten så den inte upprepar sig, fastän den gör det dagligen för mig. Så egentligen så har vi ju ingen kontroll alls…
Dagen har gått ganska bra. Men nu, när barnen somnat och jag egentligen skulle sitta uppe och vaka in julen med min sambo sitter jag istället och har ångest. Mörk, svart och avgrundsdjup… Jag borde ha vant mig, men det gör jag aldrig. Förstår inte varför. Det blir bara värre och värre för varje år. Om jag nu mår så här, som jag gör just nu, så undrar jag om jag ligger inne på psyk så här dags nästa år. Vad fan är det för liv?
Tänk om jag hade lika mycket kontroll över min ångest som med något annat… vikten till exempel… Istället går jag bara här och är… och det är så tungt. Och jag mår så in i helvete illa… klättrar på väggarna.
När ska det ta slut?!