Nu har jag kommit till en punkt i mitt liv då jag måste göra något väldigt drastiskt. Tyvärr, men jag känner att jag inte har något val. Jag har mått jättebra psykiskt i flera veckor, har verkligen njutit av livet och allt som jag har omkring mig. Jag har skrattat mer ofta än på länge….
Nu har jag hamnat i avgrunden igen, eller jag är halvvägs nere. Något inuti mig sa STOPP den här gången och jag måste vara ärlig och säga att mitt inre jag har rätt. Det känns på något sätt nu mitt i mörkret att jag nog har kommit en bra bit på vägen…
Det finns folk som inte respekterar mig och det får jag lära mig att leva med, men jag har ett val. Jag har ett val att säga nej och fortsätter det har jag rätt att vidta åtgärder. Det är MITT liv. Jag gör vad jag vill med det. Jag har RÄTT att få leva och må bra och inte bli nedtryckt av en och samma person hela tiden.
Jag måste dock förtydliga att denne person inte säger något direkt till mig (eftersom att jag vägrar föra en diskussion med honom), men han skiter fullständigt i om jag ber honom att backa när jag mår dåligt. De fåtal människor jag dock har omkring mig har accepterat, att när jag mår dåligt så backar de undan och låter ta den tid jag behöver, och det älskar jag dem för. Men denna person jag talar om backar inte, denne person pushar och pushar tills jag bryter ihop… och han ser det inte ens själv…
Jag har aldrig sagt att jag är en enkel person att vara med, att lära känna eller att leva med.
Jag gör dock så gott jag kan. Jag försöker att visa den jag är innerst inne även om det ger mig bakslag. Jag försöker att lära mig och acceptera att detta är jag. Och jag har sagt, som så många gånger förr, att duger jag inte som jag är så får det vara!
Varför är det så svårt att bara släppa honom och gå vidare? Se framåt och aldrig någonsin se tillbaka. Varför får jag dåligt samvete över allt mina barn missar? Är jag så hemsk och värdelös som gör så här?
Alla frågor som inte har något svar… för jag har inga svar. Och om jag är hemsk som gör detta, vad säger det dig egentligen? Har inte jag lika mycket rätt att få leva mitt liv och få känna mig älskad av de som jag älskar? Är det så att jag alltid ska känna mig liten och värdelös för allt jag gör eller inte gör?
Hur kapar man blodsband utan att man går sönder inuti? Går sönder mer än man redan har gjort?
När en människa gör en annan så illa så är det inte värt att hålla kontakten; inte ens för sina barns skull.
Så går mina tankar. Blodsband för mig är inte vatten värt.
Jag har förstått att många tycker det är svårt att kapa de där banden men för mig har det inte varit svårt alls.
Min far är som död för mig. Har ingen som helst kontakt med honom och vill inte heller ha det. Han har gjort mig för illa och gjort att jag fått helt förvrängd självbild och alla trauman som är svåra att leva med är till stor del hans fel.
Min mor skiter blanka fan i mig. Hon ringde inte ens och grattade mig. Min mor har jag försökt ha en kontakt med men jag insåg för ett par år sedan att jag levde i en illusion när det gällde hennes och min relation. Det går ju inte att tvinga någon att bry sig. Den bubblan spräckte jag förra året och jag mår inte dåligt pga det. Jag mår inte dåligt pga henne längre. Mycket ångest blev det när ens egen mor inte bryr sig. Men det är slut med det. Känner mig verken bitter, ledsen eller hatisk längre. Men det tar sin tid att bearbeta det hela. Man måste ju känna i sitt inre om det verkligen är värt att en annan människa fast det nu handlar om blodsband får en att må dåligt. Nej, det är fan inte värt det. Du är värd att ge dig själv en dräglig tillvaro och att ge dina barn det. Om nu någon får dig att må dåligt …
Gagh, hittar inte orden. Jag förstår inte varaför en del ser så starkt på det här med blodsband när nu den andra inte ens är värd att få vara deltaktig i ens liv. När den nu ändå alltid är egoistisk, själviskk, elak och allt.
Men alla är vi olika. Hoppas du känner efter i ditt inre om vad du vill och inte vill med den relationen. Är det verkligen värt att må skit pga honom Sanna?
Kram kram