Har haft ångest av och till i snart en vecka, just nu är det inte roligt. Det som stör mig mest är att jag inte har nåt att ha ångest över! Livet leker ju! Jag blir så trött! VARFÖR?! Det känns ju bra i övrigt, förutom vissa saker men det är ju så för alla människor. Jag ska ju börja reda ut mitt trasiga jag. Jag är glad! Och är så full med ångest så jag inte kan andas…
Jag har inte behövt ta min medicin på väldigt länge och har klarat det så bra utan den och sen kommer den bara och klubbar ner mig bakifrån utan förvarning. Jag har verkligen försökt att härda ut, men det går inte. Så nu har jag förnyat mitt recept – igen. Jag vill inte ta Xanor egentligen, jag blir ju halvt medvetslös. När jag går på dem blir jag sååå trött! Jag vill inte vara trött, jag vill vara pigg och alert.
Om psykologen i mig ska säga något om detta så är det kanske just för att jag söker den där lilla flickan i mig som gör att det blir så här. Jag tror inte att hon vill komma fram, inte frivilligt iallafall, så hon slåss med sitt vuxna jag för att det ska backa. Men jag är fast besluten att nå fram till henne om jag så ska dö på kuppen!
Fast om det skulle vara så, så blir jag ärligt talat lite rädd… för om de förträngda känslorna kämpar så med att inte komma fram… vad fan har då hänt egentligen?!
Man får ta allt stegvis, pö om pö! det går inte att tvinga fram allt på en gång.. oftast finns det bra skäl till att man förträngt sina känslor från början! Skulle man ta fram alla på en gång skulle man troligen gå under helt..
Istället får man arbeta med de små bitar som släpper lite då och då. Man får försöka vända allt till något bra, så att man inte sänker ner sig själv i allt som är depprimerande.. då tar det bara över livet!
Jag tror kroppen behöver visst uppehåll ibland.. då den tar hand om känslorna.. och i vissa fall blir man tråkigt nog depprimerad av det.. men jag hoppas det vänder snart för dig!! kram från sandra
Du är så klok. Jag är så stolt över dig.
En tröst kan ju vara att det som den lilla flickan gömmer var något som var väldigt otäckt eller ledsamt för ett barn men att du som vuxen faktiskt kommer kunna hantera det bättre. Hon kanske inte förstår det bara.
Du är så modig. Jag är så stolt att du inte backar. Och medicinerna… Om du klarar dig utan så är väl det jättebra men behöver du dem så gör du, Gräv inte ner dig för det. Det kommer bli annorlunda.
Kraaaam!
jo, jag försöker det, skriva som det känns alltså. Känns bra att veta att jag inte är ensam, även om det egentligen är förjävligt eftersom ingen ska behöva ha det så.. Tyvärr..
Men om det är till nån tröst så slåss jag oxå med den lilla flickan i mig.. i mina relationer till människor vinner hon fortfarande ibland..
jo, jag försöker det, skriva som det känns alltså. Känns bra att veta att jag inte är ensam, även om det egentligen är förjävligt eftersom ingen ska behöva ha det så.. Tyvärr..
Men om det är till nån tröst så slåss jag oxå med den lilla flickan i mig.. i mina relationer till människor vinner hon fortfarande ibland..
Gums, jag måste bara tipsa om boken Resan med Brandon Bays. För att göra en lång historia kort så handlar den om cellminnen och personlig utveckling och läkande. Finn si pocket. Köp den!