Jag är inte lite paranoid.
Jag har kommit på mig själv när jag går ute att jag är misstänksam mot alla människor. Jag avskyr att ha folk som går bakom mig. Vad vill dom? Hoppar nån på mig nu? Tycker de att jag går långsamt?… osv osv. Så om jag märker någon bakom mig låtsas jag som ingenting, stannar och låter dem passera. Sjukt, jag vet.

I morse vaknade jag av en skållhet dotter som kröp upp i sängen. Barn modell äldre har varit hemma idag med feber och halsont. Jag låg helt däckad igår, huvudvärk av värsta sort och hög feber. Idag är det bättre men jag blir darrig och svettig för minsta lilla. Får ta det lite isigt.

Det där med paranojan ja. Nu kommer jag kanske kunna klassa mig som rökare igen, för jag har sysslat med åtminstone en, max två om dagen denna vecka. Det är inte populärt här hemma, men barnen vet inget och jag hoppas att det förblir så. Ciggen får mig iallafall att lugna ner mig, även om det inte är så, men det känns så. Och det är det enda jag vill, lugna ner mig, för jag tycker att medicinen inte verkar så där som jag vill. Det är bra mycket bättre än de förra, men inte alls helt bra. Jag hade hoppats att få slippa oroa mig ett tag framöver, men icke. Det blir nog till att byta ut Zoloften tror jag.

I natt drömde jag om pappa. Jag drömde att jag skrek ur mig all min frustration. Jag minns inte så mycket men det jag minns var att eftersom att alkoholism är en sjukdom måste han ju fatta att ångest och depression också är en sjukdom. Det är inget jag har valt, vilket han tror… Jag försöker göra allt jag kan för att jag ska må bra. En människa väljer ju inte att bli alkoholist och man väljer inte heller att bli deprimerad eller att ha ångest och vi båda behöver professionell hjälp för att ta oss ur detta.

Föressten så har jag äntligen fått tid till psykologen, så nu ska jag bara oroa mig för om de tycker jag borde spärras in eller inte…