Nu har jag gjort det igen.
Blivit känslomässigt berörd alltså. Hur många gånger har jag sagt åt mig själv att inte känna efter vad människor betyder för mig. För ett tag sen så sårade jag en vän, vilket inte var min avsikt och det var bla därför jag la ner Manulog ett tag. Jag kände då att jag inte fick ventilera om vad jag ville i min egen blogg, men så var det nog inte, men det kändes så. Nåväl, jag kände att mina vänner inte accepterade mig för den jag är så vi gick skilda vägar.
Nu sitter jag här och gråter. Så jävla patetisk är jag så det finns inte. Jag saknar dem, men det är väl som jag alltid vetat. Jag är en värdelös vän. Jag orkar inte med mig själv och är likgiltig för allt känns det som. Klart som fan ingen vill ha med en att göra då, jag förstår dem och jag klandrar dem inte. Inte känns det direkt bättre att de just nu sitter och myser och har det underbart tillsammans, medan jag sitter här och bara hatar mig själv för den jag är.
Det är väl inte så konstigt. Funderade just över hur du har det. Jag hoppas och tror att de nog också saknar dig.
Du vet att jag tycker det är jättetråkigt att det är som det är just nu. Men jag hoppas att det kommer en ljusning.
Min älskade vän. Gråter med dig just nu…
Vet inte vad jag ska säga, förstår att du är ledsen.
Vem hade inte varit det i din situation? Jag tror de saknar dig också och jag hoppas hela den här historien får ett slut snart så ni kan hitta tillbaka till varandra! Hoppas det ljusnar snart för dig i ditt liv och att du har vänner nära dig som du kan prata med och som uppskattar dig för den du är.
Kram från Lotta