Det har gått några dagar sen Right-Eye for till katthimlen, och det känns fortfarande bra. Självklart är det tomt trots de katter vi har kvar. Hon hade ju sin egna personlighet. Man märker det speciellt när man ropar på Wea, hennes mamma. Förr var det så att ropade man på Wea, kom Right-eye i 795 km och trängde sig före och var på absolut goshumör och man kunde bli smått irriterad och säga “Men heter du Wea kanske?” Likadant, så reagerade hon på vissa ljud och kom så for man gjorde dem. Hon gosade mest (värst) av alla och man fick ibland gå ifrån henne för hon buffade så himla hårt. En gång knockade hon mig så jag hade ont i näsan i flera timmar.
Usch, vad man saknar de stunderna nu när man tänker på det. Tänk att hon aldrig kommer tillbaks.
Och Candy, hennes syster har ingen att sova med nu. De två höll ihop. Candy är en riktig “padda” (sköldpaddsfärgade katter har ett rykte att ha ett speciellt temperament) och det var Right-eye med, men inte lika fullt ut. Man får verkligen visa henne att hon inte är ensam nu. Att hon är älskad hon med.
Häromkvällen blev jag helt ställd. Right-eye hade en (ovanlig?) “fetish”. Hon älskade att gräva ner sig i skor och lukta efter tåsvett. Hon kunde ligga där och snosa läääääänge. När man hade folk på besök fick man be om ursäkt *skratt* Likadant när Erik brukade komma ur duschen så sprang hon efter honom och kastade sig runt hans fötter och gosade hej vilt med dem. Det hände aldrig med mig, så vi gissade att det var hans herrduschcréme.
Iallafall, häromkvällen när barnen lagt sig såg jag Candy slänga sig raklång på golvet och gosa med Eriks tofflor. Precis på samma sätt som Right-eye skulle ha gjort. Och det har aldrig hänt förut.. hon skulle aldrig göra så…
Vet inte vad jag ska tro riktigt. En del av mig säger att det var hon som var här en sista gång och en annan del av mig säger att det var först då Candy förstod att Right-eye är borta. Samma kväll satt de andra katterna och bara stirrade framför sig. Så jag väljer att tro på det första. Larvigt kan tyckas, men ingen kan förklara det och ingen kan förstå hur mycket jag älskade henne. Och jag vill gärna tro att hon finns hos mig, fast vi inte kan ta på henne.
Iallafall. Bilden på första sidan kommer att ligga uppe tills jag känner mig mogen att ta bort den. Det är jag inte ännu. Min lilla bebis är fortfarande saknad. Den lilla bruna korven som föddes i min säng för 5½ år sen. Gosan!
Ny layout. En udda variant. Gillade bilden och då fick det se ut så här ett tag. Ville inte längre ha någon nyårslayout, för detta år suger än så länge. Men jag saknar att blogga så nu blev det så här ett tag.
Tack så mycket för alla kommentarer och mail och samtal över msn/icq. Tack för att ni är så fina vänner! *kramar*