Udda

Det har gått några dagar sen Right-Eye for till katthimlen, och det känns fortfarande bra. Självklart är det tomt trots de katter vi har kvar. Hon hade ju sin egna personlighet. Man märker det speciellt när man ropar på Wea, hennes mamma. Förr var det så att ropade man på Wea, kom Right-eye i 795 km och trängde sig före och var på absolut goshumör och man kunde bli smått irriterad och säga “Men heter du Wea kanske?” Likadant, så reagerade hon på vissa ljud och kom så for man gjorde dem. Hon gosade mest (värst) av alla och man fick ibland gå ifrån henne för hon buffade så himla hårt. En gång knockade hon mig så jag hade ont i näsan i flera timmar.

Usch, vad man saknar de stunderna nu när man tänker på det. Tänk att hon aldrig kommer tillbaks.
Och Candy, hennes syster har ingen att sova med nu. De två höll ihop. Candy är en riktig “padda” (sköldpaddsfärgade katter har ett rykte att ha ett speciellt temperament) och det var Right-eye med, men inte lika fullt ut. Man får verkligen visa henne att hon inte är ensam nu. Att hon är älskad hon med.

Häromkvällen blev jag helt ställd. Right-eye hade en (ovanlig?) “fetish”. Hon älskade att gräva ner sig i skor och lukta efter tåsvett. Hon kunde ligga där och snosa läääääänge. När man hade folk på besök fick man be om ursäkt *skratt* Likadant när Erik brukade komma ur duschen så sprang hon efter honom och kastade sig runt hans fötter och gosade hej vilt med dem. Det hände aldrig med mig, så vi gissade att det var hans herrduschcréme.

Iallafall, häromkvällen när barnen lagt sig såg jag Candy slänga sig raklång på golvet och gosa med Eriks tofflor. Precis på samma sätt som Right-eye skulle ha gjort. Och det har aldrig hänt förut.. hon skulle aldrig göra så…
Vet inte vad jag ska tro riktigt. En del av mig säger att det var hon som var här en sista gång och en annan del av mig säger att det var först då Candy förstod att Right-eye är borta. Samma kväll satt de andra katterna och bara stirrade framför sig. Så jag väljer att tro på det första. Larvigt kan tyckas, men ingen kan förklara det och ingen kan förstå hur mycket jag älskade henne. Och jag vill gärna tro att hon finns hos mig, fast vi inte kan ta på henne.

Iallafall. Bilden på första sidan kommer att ligga uppe tills jag känner mig mogen att ta bort den. Det är jag inte ännu. Min lilla bebis är fortfarande saknad. Den lilla bruna korven som föddes i min säng för 5½ år sen. Gosan!

Ny layout. En udda variant. Gillade bilden och då fick det se ut så här ett tag. Ville inte längre ha någon nyårslayout, för detta år suger än så länge. Men jag saknar att blogga så nu blev det så här ett tag.

Tack så mycket för alla kommentarer och mail och samtal över msn/icq. Tack för att ni är så fina vänner! *kramar*

Vila i frid

Usch. Det känns inte alls bra att ha en nyårslayout, speciellt inte idag. Mitt år kunde knappast ha börjat värre än så här. Jag vet att det kommer att ta lång tid att skriva ner detta.
Ni som kommer in via startsidan kan ana vad som är fel.
Vår älskade lilla “Right-eye” hade inte förstoppning. I mitt förra inlägg beskrev jag första delen. Här kommer den andra.

På nyårseftermiddagen började hon att rycka i hela kroppen. Vi skulle åka till min pappa, vilket vi gjorde.
Men när vi kom fram så sa jag till Erik att vänta, för jag ville bara lämna paketen och gratulera honom – ifall hon skulle bli mycket sämre. Jag ville vara hos henne.
Sagt och gjort, vi åkte hem igen.
Hon mådde precis som hon gjorde när vi åkte och jag kände på magen, och nu var den stenhård igen.
Ringde Strömsholm och rådfrågade eftersom att det inte finns något kvällsöppet djursjukhus här i stan. Tjejen jag pratade med tyckte att vi skulle komma in.

Jasmine var hos sin kusin och skulle sova över och Malva lämnade vi hos farmor och farfar. Sen åkte vi.
Det tar ca 50 minuter att åka dit, och ju närmre vi kom, desto ondare i magen fick jag…och när vi kom fram fick vi vänta i 2,5 timme på att komma in, för det var lång kö. Alla som satt där hade katter med sig och alla som kom därifrån hade tårar i ögonen eller grät öppet, vilket fick mig att minnas förra gången jag var där.

Så fick hon äntligen komma in runt 23:00. Veterinären såg på en gång att hon var mycket “torr” (uttorkad) och hon hade tappat massor med vikt och undersökte henne. Satte en kanyl på henne och tog blodprov, vilket inte alls var populärt.
Hon sa att av undersökningen att döma och faktumet att hon luktade mycket illa och hade sår i munnen tydde på en sak. Njursvikt. Men säker kunde hon inte vara så vi fick sitta ner och vänta.

Men så kom hon efter någon halvtimme och sa att mätinstrumentet bara gick till 240 eller 260 och Right-eye hade högre värden än så. Alla hennes värden var skyhöga och diagnosen är njursvikt.
Vi hade två alternativ. Antingen skulle hon skrivas in och de skulle ge henne dropp och mediciner eller så fick vi ta bort henne. Jag kunde omöjligt välja i det läget och sa att hon naturligtvis skulle skrivas in.

Vi fixade med alla papper. Vi frågade vad hon hade för chanser, och de sa att de inte kunde garantera något men om hon skulle klara sig, skulle hon kanske få några månader… Jag frågade om man kunde göra något mot hennes smärtor, eftersom att hon hade jätteont, och då sa vet att man kunde ge morfin, vilken i sin tur inte var bra mot njurarna, men då slapp hon iallafall ha ont.
Sen gick vet och jag dividerade med mig själv, tittade på henne, klappade och pussade på henne. Pratade med henne. Grät floder och undrade varför?

Till slut hade hjärnan bestämt sig, nu var det bara att övertyga hjärtat. Såg knappt för alla tårar, men när jag skulle titta henne i ögonen fick jag intn kontakt med henne. Hon hade så ont att hon inte visste var hon var eller vad som hände. Då visste jag vad jag skulle göra.

Vet kom och jag sa med sprucken röst att jag hade ändrat mig, Right-eye skulle inte ligga där mer. Det var dags att få komma till katthimlen. Hon sa att det var ett klokt beslut.

Hon gick för att hämta sprutan och jag tog upp henne i famnen. Klappade och gosade med henne och sa åt henne att hon skulle slippa det onda. Allt skulle bli bra. Att vi älskar henne och att vi aldrig glömmer henne.
Både Erik och jag grät och så kom veterinären och det kändes så bra att få göra detta. Vi ville inte att hon skulle ligga och lida. Hon låg i min famn och protesterade vilt när Vet. skulle spola igenom med koksaltlösning, men sen orkade hon inte mer. Hon la ner sitt huvud på min arm och jag höll om henne, hårt, hårt. Pussade på hennes huvud och veterinären satte i sprutan. Den var stor och hade något blått innehåll. Den var fylld med 20 ml och hon berättade att de brukar ta ett sista djupt andetag och sen är det över.
När hon fått i sig, inte ens 1 ml var hon långt borta. Hon var så illa däran att hon förmodligen hade dött utan sprutan, men Vet. gav henne mer och så andades hon en sista gång och smackade med munnen, men sen var hon borta.

Jag vet att det var rätt beslut. Det känns skönt att själv ha den insikten. Och det är skönt att jag fick vara hos henne in i det sista… Att veta att hon inte lider mer. Nu är hon hos “storebror” och bästa vännen Smirnoff i katthimlen.

En olycka…

… kommer sällan ensam. Eller hur heter det nu?

Strax efter ett i natt (ja, typ 45 minuter efter att jag stått på näsan) så vaknade en av våra katter efter att ha sovit i soffan hela kvällen, vilket inte alls är ovanligt. På dagen hade hon varit som vanligt. Men nu kunde hon inte stå på benen. De ville inte och hon vinglade när hon gick. Blev jättenervös förstås men lyckades få i henne vatten och hon såg inte sjuk ut, mer än att hon vinglade och låg mest. Och eftersom att klockan var så pass mycket så tyckte vi att hon skulle få vila och så skulle det säkert vara bättre imorgon. Dvs idag.

Först hittade jag henne inte, men hon låg under en pall, på en tröja som ramlat ner, intill elementet.
Tog upp henne för att undersöka henne bättre. Nu har hon blinkhinnorna framme och ser jättesjuk ut.
Hon ville inte att jag skulle ta i henne men det gjorde jag förstås ändå. Gå kan hon inte alls. Hennes bakben ramlar ihop. Hon ser ut som efter att de vaknat ur en narkos ungefär.
När jag skulle klappa henne så darrade hon innan jag ens hade lagt handen på henne… då kände jag igenom henne och hela magen är stenhård.
Ringde mamma och syrran för att be om råd. Mamma trodde att det var förstoppning, så jag ringde jourhavande veterinär och han bad mig ta tempen på henne. Skulle den vara över 39°C så skulle jag ringa upp igen, för då hade hon troligen en infektion, annars skulle jag ge henne microlax.

Sist jag tempade en katt var med Smirnoff och det gick jättebra, för han var totalt orkeslös, men inte den här tjejen (tack och lov). Hon låg visserligen stilla den första minuten, men sen var det inte roligt tyckte hon och försökte komma loss. Men den var bara på 37,4°C så min syrra erbjöd sig att åka till USÖ apoteket och köpa paraffinolja och laxermedel till henne, så de kommer nog vilken minut som helst.
Hoppas nu att det “bara” är förstoppning och inget annat.

Jaa.. det var min nyårshelg. Hoppas på att det är förstoppning för min pappa fyller år idag och han väntar oss i eftermiddag. Men jag åker såklart inte till honom om hon är så här dålig. Då kan vi fira honom en annan dag. Men Jasmine blir besviken, för hon vet att Tomten har varit och lämnat paket hos morfar.

Men som sagt. Vi får se. Hoppas att ni alla hade en fin nyårsafton och att nyårsdagen blir bättre än min.

2005

Jaha.. för mitt nyår började ju bra…

Först fick jag två stycken helt oväntade sms, och jag blev såklart jätteglad! Tack tjejer!! :-)
Sen tog jag hand om kameran och plåtade i vanlig ordning fyrverkerierna. Tyvärr så blev kameran full och jag fick gå in… och vänder mig och och pang. En stor (inte så stor egentligen) jävla sten. Snubblar såklart. Skrapar upp händer och högerben. Slår sönder mitt fina champagneglas. :(
Känns ganska okej, men när jag kommer in ser jag ju blodet. Snacka om bortgjord inför alla grannar.. jag som bara är lite lätt lullig.. de måste ju ha trott att jag var aspackad.. ;)
Och attans, så det svider.. jag tror jag får tuppjuck!

Så bra startade mitt år… undrar nu hur resten blir…

Posted in Okategoriserade - Tagged