År: 2005

Men föri helv…

- Susanna
Jag mailade Surpass (som är vår support) och frågade vad jag skulle kunna göra åt detta spammande. De fick mina login uppgifter och gick in och pillrade med mina inställningar. Sen dess har jag fått ett spam här i bloggen. :grin: *peppar peppar* Men så fick jag för mig att kolla gästboken… och vad hittar jag där?!
*dubbelsuck*
Jag kräks snart på dem, ärligt talat.

Usch, mina hjärnspöken är i farten igen… kan inte somna på kvällarna så jag ligger mest och grubblar och inser fakta.
Sen jag började äta frukost, allt enligt sköterskan, på VC har jag gått upp två kilo. Jag blir så himla ledsen. Det är ingen idé längre, jag blir aldrig vacker. Jag kommer att få vara en heffaklump i resten av mitt liv. :cry:
Självömkan pågår.

Nu är hon hemma

- Susanna
Har en klump i bröstet.
Idag var Erik och hämtade urnan på Kvantum så nu är hon äntligen hemma. Det känns skönt, men så definitivt.
Man har ju kunnat gå vidare för att man varit tvungen och nu kommer alla känslorna tillbaka.

Skönt är att vi iallafall är överens att inte begrava dem. Vi har två urnor här hemma i bokhyllan nu och vi planerar att köpa ett fint skåp att ställa dem i. Jag förmår mig inte att begrava dem på djurkyrkogården. Dels för att det är långt dit och jag vet att jag aldrig kommer att åka dit och dels för att det inte känns rätt att låta dem vara på ett ställe där vi inte kan relatera till. Löjligt kan tyckas, men så tycker jag!

Det enda jag kan tänka mig är att begrava dem den dag vi har köpt hus och att marken är vår. Först då kanske det är okej att ta farväl på riktigt. Jag har begravt många djur i trädgården tidigare och jag kan inte gå tillbaka dit nu, eftersom det bor andra människor där. Så nej, jag vill kunna ha en egen plats att gå till, som jag alltid har tillträde till. Det är viktigt för mig.

Motion

- Susanna

Igår var jag på vc igen och vi pratade lite om diverse saker.
Jag har, som vanligt, slarvat med motionen men har faktiskt ätit frukost fler än färre gånger! Men det skulle vi fortsätta jobba med. Motionen är en bit i sig. Jag avskyr att promenera ensam, och ännu mer nu efter det där som hände i förra veckan. Vet ju aldrig var han kan stå och vänta, även om det troligtvis aldrig händer igen, så är jag rädd som en hare.

Jag har svårt att gå någonstans utan att ha ett mål. Jag kan inte gå upp på stan för att fönstershoppa och sen gå hem. Känns meningslöst, fast det är det kanske inte på ett sätt. Men jag vill att motion ska stimulera både kropp och själ. Är jag ensam om att känna så? Och om jag inte blir stimulerad själsligt (eller vad man ska kalla det) så lägger jag av.
Fått tips om att lyssna på en bok/cd när jag ska ut och gå, men hur ska jag då kunna höra om han är efter mig? *paranoid*

Nej, jag måste försöka hitta tid att ge mig upp på cykeln här hemma. Det svåra med det är att Malva är hemma hela dagarna och man kan inte sitta en lång stund för man måste ju kolla upp vad hon gör. Hon sover inte så ofta på dagarna längre, men gjorde hon det vore det ju inga problem. Och gör hon inte rackartyg så står hon framför cykeln så det inte går att trampa, för då kan hon göra sig illa. 🙁
Man skulle ha en riktigt god vän som man kunde promenera med…

Lägenhet

- Susanna

Igår så såg jag en lägenhet som jag vill ha.
Just nu bor vi 4 personer och 4 katter i en trea = trångt!
Den här lägenheten ligger i ett “bra” område, det är en 4:a och hyran ligger på några fler hundralappar än den vi har nu.
Fast vi kommer troligtvis inte att få den då vi inte har tillräckligt med köpoäng… man får 1 poäng per dag som man bor inom ÖBO och Erik har bott i hela sitt liv, men de räknar bara inom en 10 års period. :( Men man kan ju lämna en intresseanmälan iallafall och hoppas på att alla andra tackar nej. Troligt? Kanske inte det då.
Men ett plus är att till och med Erik kunde tänka sig att bo där (kors i taket) ;) Han vill helst flytta till villa, men det är ju lite svårt när jag inte har någon fast inkomst. Hoppas att det blir ändring på i höst. Har någon något jobb att ge mig?

Tillfällighet?

- Susanna

Kom ut i köket och där står han.. igen!!!
Usch, jag kan inte beskriva känslan jag har. Jag är så rädd så jag skakar.
Ringde såklart polisen igen men det blev nåt fel och de skulle koppla mig. KOm aldrig fram. la på och ringde Erik som skulle komma på en gång, två minuter högst.
När jag tittade ut igen var han borta… skönt, men jag började kolla mig omkring. Då hade han gått runt och IN på vår gård! Sen såg han väl mig och vek up mot buskarna igen. Då såg Jag Erik komma. Han hade med sig sin yxa. 😉
Frågade mannen varför han hotar mig och han svarade att det var missuppfattat, det gjorde han inte.
Då kontrade Erik med att fråga om Polisen varit här igår och hämtat honom, och ja, det hade de!
Erik bad honom att aldrig visas ig här mer, för om han gjorde det skulle Erik slå yxan i huvudet på honom. Och så gick han iväg. Men kom tillbaka, men tog en omväg och stod och stirrade på mig från en bit bort. sen gick han och vi har inte sett honom sen dess.

När (jag skriver inte om för jag vet att han kommer tillbaka) han kommer så ringer jag polisen. Nu har jag ju iallafall ett bra signalement för det var mitt på ljusa dagen.

Tillfällighet?