Jag förstår mig inte på människors vars syfte är att förstöra och såra andra, jag fattar det inte.
Först fick jag ett inlägg som gjorde mig lite irriterad, men det var kanske meningen… (ja, just nu är jag misstänksam mot alla, det är inte personligt)
Satt uppe till halv 4 imorse och sympatiserade med Erik angående problemet som ni kunder fått ett mail om.
Strax efter 4 kunde jag inte hålla mig vaken längre… gick och la mig och somnade på studs.

Vaknade ca 30 minuter senare och kunde inte andas. Hade så ont i mellangärdet och rygget att jag trodde att jag var helt övertygad om att natten/morgonen skulle sluta med ambulansfärd till Usö. Erik satt fortfarande uppe och jobbade, och jag stapplade mig iväg till köket för att peta i mig Xanor för det brukar hjälpa när det känns sådär.

Efter kanske 15 min (kändes som timmar) utan att det släppt påtagligt gick jag och tog mig ett varmt bad. Låg där i över en timma och grubblade på vilken dödlig sjukdom jag nu drabbats av… fast jag vet vad det är frågan om. Jag somnade visst däri också, men när jag vaknade var det onda borta och jag pallrade mig i säng. Vid det laget hade Erik lagt sig med.

Klockan 7 vaknade jag igen och mådde illa. Samma visa igen. Upp och i badet. Låg där tills jag blev skrynklig och sen var klockan 8 och barnen vaknade. Så nu sitter jag här, med ångest och undrar vad för skit som ska hända härnäst… Och jo, jag funderade på att ringa dig inatt, men jag ville inte störa.

Hej igen allihop!
Har ni saknat mig? Nu är jag iallafall tillbaka, upprustad och omgjord.
Jag har funderat mycket efter allt som har hänt och kommit fram till att jag inte kan rå för om någon tar åt sig när de läser hos mig. Det finns alltid ett kryss i högra hörnet på webbläsaren och för att ni ska kunna maila mig och klaga har jag lagt in ett formulär som går direkt till min inbox om ni inte vill ta risken att jag postar inlägg och svarar på era kommentarer där.
Iallafall så har jag under dessa dagar bestämt att jag gör vad jag vill!Hela Manulog är uppdaterad med. Det har kommit till undersidor, nya sidor, nya saker och en massa skoj för er att ta med er om ni vill. Hoppas att ni gillar förändringen.

Och ja, jag kommer att fortsätta smygsurfa hos olika personer men jag kommer inte kommentera hos vissa eftersom att man ändå medvetet väljer att tolka annorlunda bara för att jag ska bli förbannad och få frispel.
Ja, jag har förlorat en vän men jag tänker inte ödsla mer tid på det som varit. Det spelar ändå ingen roll… När inte ord och tårar hjälper, då är det bara att sopa ihop sig och gå vidare och det är vad jag har gjort nu. Behövde bara pausa lite och fundera om det var värt att fortsätta med bloggen eller inte. Tydligen var den saknad och det bestämde saken.
Jag har en tid framför mig där jag måste komma på varför jag en gång tyckte att det var roligt att husera på webben… men efter att ha pillrat lite så börjar inspirationen och lusten faktiskt komma tillbaka.

Jag blir så trött, men jag tror att jag har kommit fram till den enda lösningen som finns just nu. Radera.
Radera personer ur mitt minne och glömma att de någonsin betytt något för mig. Det är jobbigt och det gör ont.
Men oavsett vad jag gör så är det ändå mitt fel. Och trots att jag bett om ursäkt för att jag har skrivit vad jag vill i min blog så duger det inte. Tror inte att de är nöjda med sig själva förrän de har knäckt en helt. Vissa personer funkar ju tyvärr så. De kan inte se sina egna fel och brister utan måste hacka på andra, för det får dem att känna sig allsmäktiga. Sen hävdar de att de inte alls är perfekta.

Nåja. Det är väl så att vissa får ventilera och reflektera och vissa får det inte utan att det blir ramaskri. Jag trodde att det var hela grejen med blogg… att man skulle reflektera och berätta saker som händer i ens liv, men se där, man lär sig något nytt varje dag.

Detta blir mitt sista inlägg om detta. Jag har fått sett sidor av gamla vänner som jag inte alls gillar. Förstår inte hur man kan sjunka så lågt som de har gjort. Och så har de mage att säga att jag inte visar respekt…
Skvallerbytta bing bong… *ironi*

Ja, de är inte längre mina vänner och kommer aldrig någonsin att bli det igen. Så är det bara. Plocka upp spillrorna och gå vidare. Men det känns, speciellt när man såg en av dem som sin bästa vän. Det får man väl emot sig nu kan jag tro… det finns det ju andra som fått efter att de brutit.

Och jag vet att ni läser detta. Vill bara ta tillfället i akt och tacka för tiden som varit. Det var kul så länge det varade, men jag vänder mig om nu och ser inte tillbaka. Allt om er kommer jag radera, tråkigt att känslan inte var ömsesidig men det får jag jobba på.

Barnsligt kan tyckas, men jag har aldrig sagt att jag är vuxen eller mogen. Jag orkar inte ödsla tid på folk som inte kan mötas på halva vägen eller som kan erkänna sina fel, tyvärr. Ha det bra i framtiden!

Ja, men okej. Jag ångrar mig!
Madonnas nya är inte alls kass, den är ju hur bra som helst! Jag behövde bara lyssna in mig lite. *diggar*

Jag läste en intressant blog häromnatten. Jag visste faktiskt inte om jag skulle skratta eller gråta.
Är folk verkligen så paranoida på nätet? Av vi som bloggar menar jag. Tror vi att allt som händer runt i kring bara handlar oss?

Om jag helt plötsligt skulle få ett besök som stannat på min sajt i flera timmar “utan anledning”. Skulle jag bli paranoid över att någon vill mig och min familj illa eller skulle jag vara smart nog att förstå att det förmodligen handlar om sökmotorer som nästlar sig in?

Jag tänker som så, att är jag rädd av att folk jag inte känner läser min blog utan att kommentera då bör jag nog hålla mig till en låst dagbok under sängen istället för att lägga den offentligt, eller alternativt köra en helt låst där bara de jag absolut litar på får läsa. Men vad är det då för mening med en blog?

Är det inte meningen att man ska försöka vara intressant? Vill man inte träffa nya människor? Vill man inte synas? Jag har alltid fattat det som att vi som skriver om våra liv är exhibitionister, vi skriver alltså finns vi.
Eller är det så att en del bara hakat på blogg-trenden och har upptäckt att det inte alls var så roligt att synas som man trodde?

Om man nu, som jag kanske har max 10 kommentarer (om jag har tur) per inlägg. Är jag då en ointressant person som borde bli paranoid eftersom att jag har ca 60 unika besök varje dag? Vad vill ni mig och min familj? Vill ni oss illa för att ni inte kommenterar? Är ni alla bara “fula gubbar”?

Tänk om jag skulle “förbjuda” er som aldrig kommenterar att besöka min sida, undrar just hur det skulle kännas. Undrar just vad ni skulle tycka om mig som person. För jag antar att ni tycker att jag är intressant, annars finns det ju miljontals med andra bloggar att läsa, men ni väljer min och det är bara skoj tycker jag.
Skulle ni dessutom fastna på min sajt i timmar skulle jag inte ta det negativt, tvärtom! Då har jag ju verkligen lyckats att fånga någons intresse.

Jag kanske är naiv, men det är vad jag alltid trott att ha en sajt handlar om. Att skapa intresse som får besökarna att återvända. Men snälla, rätta mig om jag har fel.