Jag har funderat i flera veckor på om jag ska skriva om vissa saker här i denna hemliga, men har inte kommit fram till något. Liksom, det här är ju mina innersta tankar, vad jag tycker och tänker och känner. Jag säger inte att det måste vara rätt eller fel att känna som jag gör, utan bara konstatera att sån här är jag. Folk kanske tycker att jag är konstig som känner en massa saker som jag inte borde ha rätt till, men en känsla kan man inte styra över och ingen vill mer än jag att försöka ta reda på varför jag är som jag är. För tro mig, jag vill verkligen inte känna som jag gör!

Det är det här med vikten igen.
Jag blir så less på mig själv. Jag har provat allt. Det funkar inte! Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Känsligt ämne för mig och jag kan knappt tänka på hur det känns innan tårarna väller över och jag vet att den enda som kan fixa detta är ju jag själv, men varför går det inte?!
Jag kan inte säga hur många tårar jag fällt över att jag är en sån svag och misslyckad person som inte ens klarar att gå ner i vikt. Det går till ett visst kilo eller ett visst tag, men sen är det stopp. Det spelar ingen roll om jag äter onyttigt, nyttigt, motionerar, inte motionerar, följer vv, räknar kalorier, det går bara inte. Och nu har jag kommit till en punkt där jag mår illa hela dagarna utan att jag vet varför så då kan jag inte äta. Jag vet inte varför, men jag kan inte äta om jag mår illa. Punkt!

Min storasyster gick med mig till vv och hon tappade 10 kg på 10 veckor. Avundsjukast i stan sitter med fettet dallrandes och tittar på. Jag är stolt över henne, det är jag, men det skulle ha varit jag. Varför kan hon och inte jag? Vad är det för fel på mig??
Jag har sån ångest över att jag är så misslyckad att jag ibland får hjärtklappning och svårt att andas. Varför känner jag så här? Och syrran tjatar med mig till vv, men jag tycker att det är att slänga pengarna i sjön, men hittills har jag det bara visat neråt men det varar ju inte för evigt och jag är rädd att jag bryter ihop när det vänder. Och ändå kan jag inte låta bli att frossa i sådant jag inte ska äta. När jag väl kan äta vill säga, när jag inte mår illa hela tiden. För som det är nu så äter jag max två gånger om dagen och jag är inte hungrig emellan och äter bara en portion, men ändå tappar jag ingenting. Din kropp går på sparlåga, får man höra men om jag inte äter alls då? Då måste den väl gå på sparlåga om något?

Tanken om att äta vad jag vill och sen spy upp allt har slagit mig många gånger. Jag brukar tänka att imorgon så ska jag börja, men sen vågar jag inte iallafall. Ond cirkel. Och när det är som allra värst så funderar jag på att ta livet av mig för att göra slut på besväret. För jag väger inte 10-20 kilo för mycket… utan jag har precis kommit ner på två-siffrigt. Och då är det inte så svårt att räkna ut vad det kan röra sig om för slags övervikt. Jag är dessutom bara 158 cm lång. Så dö kommer jag att göra i vilket fall som helst om jag inte lyckas ta mig ur det här.

Men så tänker jag på mina älskade barn. Jag vill inte att de ska behöva leva med det. Jag vill inte att de ska hitta mig sån. Så det kommer jag inte att göra. Det vågar jag inte heller för jag vill ju inte dö! Men något måste ju göras och jag vet inte vad ärligt talat. Jag har ingen motivation och inten ork att bry mig längre. Allt är meningslöst iallafall.

Jag är världens mest osocialaste människa. Jag går knappt ut längre. Jag gör det jag måste bara. Jag blir numera åksjuk när jag åker buss och bil, har aldrig varit så förr. Hjärtklappning och andnöd. Känns som jag ska svimma. Alltså, jag vet inte hur jag ska förklara riktigt hur det känns. När jag är och handlar i affären känns det som alla stirrar på en. Det gör det ju inte, det vet jag ju. Men det känns så.
Jag vet inte om alla dessa känslor hänger ihop på något sätt men det blir värre ju mer press jag har på mig att klara av saker. Jag blir så stressad över att alla andra klarar av saker att jag till slut inte klarar någonting alls.

Utåt är jag ju såklart en glad och trevlig person men inombords hackar jag mig själv med knivar. Det är kanske därför ingen förstår hur jag egentligen känner mig. Eller iallafall ingen som tar mig på allvar. Jag vet att jag aldrig skulle våga att göra mig själv illa, men tanken finns där och det är jag rädd för!

Jag är nog sinnessjuk iallafall… (och så börjar det om)