Jag är en periodare. Har ni inte märkt det? Ja. Alltså, jag bloggar här för sällan. Ibland är jag jätteduktig och bloggar flera dagar i rad, men sen ballar jag ur och tycker att jag inte har något vettigt att tillföra.
Vad tror jag egentligen? Att någon skulle vara intresserad av mitt trista liv? Liksom, jag är inget och gör inget spännande. Men jag är som jag är. Take it or leave it.

I helgen skulle vi städa. Gjorde vi det? Nehej… som vanligt alltså. Usch, jag orkar inte städa. Jag hatar att städa. Så ringde det på dörren och utanför stod en tjej med sin sambo och lilla dotter. Är det ni som ska flytta?, frågade hon.Jaa, svarade jag lite så där. Då berättade hon att bovärden hade ringt oss flera gånger men vi inte har svarat, för att de ville komma på visning. Vi har ju nummerpresentatör och han har inte ringt! *suckar* Iallafall så hade han sagt att de kunde komma förbi i helgen och fråga oss om de fick komma in och titta… liksom. Neeeej!
Sen sa hon att sista dagen att tacka ja till denna lägenhet är idag, måndag, så de ville se hur den såg ut. HUR kan det vara möjligt då bovärden ska besiktiga den 19:e?! Jag fattar nada, men så var det enligt Erik. Hur det slutade? Jo, jag kan ju inte säga nej så visst fick de kika. Pinsamt värre. Gagh!

Och så pratade jag med mamma och hon undrade om jag hade börjat packa något. Det har jag inte (förutom alla mina pysselsaker) och tyckte att det hinns väl med. Men hon sa att det tar längre tid än vad man tror… Jag lovar att jag ska börja efter att bovärden har varit här. Jag får ju beslutsångest bara. Jag vet inte vad jag ska packa. Börja med det du inte använder, men liksom. Jag kan ju inte lägga böcker och bakgrejor i samma kartong. Och ställa kartonger öppna går inte då vi har kartongkatter. Så jag packade ner mina pysselsaker. Huga! Det blev en hel kartong. Jag trodde inte att jag hade så mycket saker, men det hade jag visst.

Och sen fick jag ångest igen för att pappa ringde och var full. *suck* Sa till Erik att det känns som om en del av mig önskar att han dog (det gör jag ju inte egentligen såklart!) för då slapp jag vänta på ifall han ringer. Varje helg är jag på helspänn undermedvetet och varje gång han ringer får jag ångest. Nu sa han iallafall att han trodde att jag mådde dåligt pga skilsmässan för 22 år sen… jag tror inte det, men jag vet inte. Erik sa att om man har blivit matade med en sak hela sitt liv så kanske man mår dåligt pga det sen. Jag önskar att jag visste hur det ligger till. Undrar om man kan bli hypnotiserad?

Hittade en gammal anteckningsbok igår:

Pappa!
Jag älskar dig!
Varför ringde du aldrig och grattade mig?
Är jag inte mer värd en en burk med godis?
– natten till den 30/7 1996

Egentligen ska jag inte skriva i mitt tillstånd…
Sitter mitt i natten och väntar på att en vän på andra sidan Atlanten ska komma online.
Har druckit alldeles för mycket ikväll, skönt att inte känna ångest iallafall. Det är det värsta med min ångest, att jag kan döva den med alkohol… det som gör mig mest rädd… att jag ska bli som min pappa. Alkolist. Men det känns skönt, att vara så berusad att man bara ler. Det är inte bra.

Men som någon sa, så är jag alldeles för uppmärksam på mina dryckesvanor för att bli alkolist, men ändå. Jag tycker att det är läskigt, men jag orkar inte bry mig. In i dimman med mig.

Jag har faktist börjat må väldigt bra som ni säkert märkt på mina inlägg på senaste tiden. Jag känner mig gladare. Eller kände. Ångesten är tillbaka, så nu får jag knapra Xanor igen.

Det började förra helgen, i fredags, då min pappa ringde full som en spruta och dividerade samma gamla skit om skilsmässan (som hände typ när jag var 5-6 år) och en massa annat. Han frågade hur det var med mig, och han verkar inte ha fattat att jag mått dåligt, så jag sa som det var och då blev han arg på mig och sa att jag skulle sluta upp med ångesten…. det skulle jag gärna om det bara gick!
Iallafall, så började han fråga om det var hans fel och jag sa som jag säger hela tiden, att jag inte vet.
Om jag visste skulle jag väl inte må dåligt?!

Har pratat en del med mamma ( :heart: ) om det som hände under min barndom. Jag kan inte säga att den var hemsk, för jag uppfattar den inte som det, men nu när vi pratat om det kan jag börja pussla ihop några bitar iallafall.
Min pappa manipulerade mig mycket när jag var liten. Han hävdade hela tiden att mamma hade min äldre syster och han hade ingen och därför ville jag jämt vara hos honom. Mamma orkade väl inte alltid ta striden om mig, så hon lät mig väl stanna. Och jag klandrar henne inte alls, för som sagt jag har inget minne av det. Men hon sa nu att jag kanske måste ha känt mig övergiven och att mamma inte älskade mig.

Det har jag tänkt på ganska mycket efter det och kommit fram till att det är nog det som gjort mig så osäker nu i mitt vuxna liv. Jag är livrädd att bli övergiven och att mina närmaste ska sluta älska mig… Jag är rädd för att folk ska tycka illa om mig och även om folk säger att de gillar mig så litar jag inte riktigt på det, för man blir ju alltid sviken i slutändan…

Som jag minns så var jag mycket hos pappa när jag var mellan 8-12 år, speciellt när han drack. Jag tog hand om honom, torkade spyor och såg till att han fick mat och kom i säng/soffan. Minns en speciell gång, då satt han in trappan och dreglade. Jag minns att jag tyckte så synd om honom. Till slut slocknade han i soffan.
Ibland skrämde han mig när han sov så tungt att man inte kunde väcka honom, då trodde jag att han var död.
Vid ett tillfälle så ringde han mig hemma hos mamma och ville att jag skulle komma till helgen och när jag sa att jag skulle göra något annat sa han att han skulle ta kniven och lägga sig under sängen och döda sig själv. Så självklart åkte jag följande dag. Jag ville ju inte att min pappa skulle dö.

Men jag tyckte om att vara hos honom. Jag fick ju göra vad jag ville nästan jämt (för han var ju full). Jag och min kompis tjänade bra med pengar minns jag. Jag var ofta korvgubbe och serverade korv med bröd. Ibland hade jag och mina kompisar madrassrace i trappan. Jag var bartender och fick betalt för att servera honom och hans kompisar, men jösses så många flaskor sprit jag bara hällt ut i slasken. Han blev inte arg när jag gjorde det utan berömde mig och sa att det var bra. Men vad hjälpte det när han bara gick iväg och köpte mer?

En sommardag skulle vi tälta ute i trädgården på gräsmattan. Vi gjorde det ibland, för jag tyckte att det var så roligt. Jag minns att farmor och farfar var där och de var inte heller glada över att pappa var dyngrak. Sen kom pappas fyllekompisar och det brast för mig så jag gick in och hämtade en kniv från köket och hotade dem att ge sig av, att låta min pappa vara ifred. Det får jag höra ibland, att jag var tuff och försvarade honom…

Vid ett tillfälle kommer jag ihåg att han umgicks med en mördare, eller jag vet inte om det var sant eller inte, men jag vet att de grälade och jag var så rädd för att pappa skulle bli mördad att jag gömde mig bakom soffan.

Mycket skit bär jag på, jag tror att mycket har med honom att göra faktiskt. Ju mer jag tänker och läser vad jag skrivit så är jag övertygad om att allt det här har gjort mig till den jag är idag. Idag har vi inte längre bra kontakt, om vi kan säga att vi hade det förut. Jag litar inte på honom. Han har svikit mig så många gånger att det inte går att räkna. Han skäller på mig att jag aldrig ringer, men jag vet inte vad jag ska säga… Han ringer aldrig mig heller – förutom när han supit till, kanske ska jag göra detsamma?
Men jag vet att jag måste luska ut varför jag mår som jag gör och hur jag ska kunna släppa det.

Åh, vad mätt jag är!
Har precis satt i mig en tallrik sushi, är inte det något av det godaste man kan äta? Yum!
Blev en sen kvällsmat idag, det blir det ibland. Inte för att jag vet hur nyttigt sushi är, men det känns (smakar)nyttigt och då inbillar jag mig att det är okej.

Idag fick vi svar från Bredbandsbolaget angående bredband via telejacket. Det gick alldeles utmärkt att få, men telefonen var tvungen att stå på rätt adress, dvs den vi ska flytta till och gick inte att boka i förväg. Sen kunde det ta 3-5 veckor. Ja VECKOR innan det fungerar ordentligt.
Det går ju bara inte, så vi måste hitta en alternativ lösning annars kommer vi båda att få frispel.

Föressten så tänkte jag passa på att skriva att min mamma har fått två ursöta små brittbebisar. Tyvärr var mamman till dem ute och dejtade fel katt, så nu letar hon nya ägare till dem. De är rasrena (Brittiskt korthår) och allt, men får inte användas som sådana då de inte är registrerade. Är du intresserad, så maila mig!

Så, lite reklam mitt i allt. Nu ska jag gå och ta hand om mina älskade Simmar. Mamman har fullt upp när hon fick två bebisar… tydligen får man det när man myspyser med Oberion Sommardröm. Det har nämligen hänt förut.