Läste att det varit inbrott i området igen, på gatan bredvid… och att de gjort inbrott på dagtid! Personen som bor där var ute max en timme, och i söndags var det en gammal dam med rullator som blev rånad mitt på ljusa eftermiddagen!
Herregud!
Vart är samhället på väg? Har ungdomar inga spärrar? Eller är det jag som är gammal? Jag kan inte minnas att ens de värsta ungdomsgängen på “min” tid rånade gamla människor, eller rånade alls för den delen. För mig är äldre människor “heliga”, de låter man vara!!
Igår kväll tyckte jag att det var någon som lös in här med ficklampa, men jag är så nojjig att ibland kan jag få för mig vadsomhelst. Men jag hade rätt, för sambon såg honom sedan med. Ångest.
Syrran ringde nyss. Vi skulle firat påsk där. De hade hittat sin katt bakom soffan. Död. Vad är det med detta år och aftnar? 
Ångest.
Ska jag inte ens kunna gå ut och gå längre nu pga rädsla för inbrott? Jag känner mig redan kränkt som det är, i och med att den där mannen som stod här utanför. Jag har fått höra att han inte är värd att tänkas på, men vad gör man när han dyker upp i mina drömmar om nätterna? Jag vill inget hellre än att glömma.
Och vad är inte kränkande nog, som om någon obehörig söker igenom mina privata saker? Jag är rädd att det skulle putta mig över kanten. Jag är så labil just nu, jag pallar inte mycket till.
Men ändå kan jag inte sluta tänka på om, när, hur. Ligger och lyssnar i timmar på nätterna, fast katterna ligger och sover bredvid. De kanske missar ett ljud som bara jag hör… jag vet att det är sjukt, de har ju bättre hörsel än jag, men jag kan inte släppa det.
Varför kan jag inte släppa detta? Varför känner jag mig inte trygg? Och framförallt, varför hjälper inte medicinen mot detta? Jag har inte haft en sådan stark ångest, sen sist jag var hos läkaren och fick medicinen. Kanske behöver jag något annat?
Iallafall, så trots hur jag mår så vill jag önska er alla en Glad Påsk!