Igår var jag på vc igen och vi pratade lite om diverse saker.
Jag har, som vanligt, slarvat med motionen men har faktiskt ätit frukost fler än färre gånger! Men det skulle vi fortsätta jobba med. Motionen är en bit i sig. Jag avskyr att promenera ensam, och ännu mer nu efter det där som hände i förra veckan. Vet ju aldrig var han kan stå och vänta, även om det troligtvis aldrig händer igen, så är jag rädd som en hare.

Jag har svårt att gå någonstans utan att ha ett mål. Jag kan inte gå upp på stan för att fönstershoppa och sen gå hem. Känns meningslöst, fast det är det kanske inte på ett sätt. Men jag vill att motion ska stimulera både kropp och själ. Är jag ensam om att känna så? Och om jag inte blir stimulerad själsligt (eller vad man ska kalla det) så lägger jag av.
Fått tips om att lyssna på en bok/cd när jag ska ut och gå, men hur ska jag då kunna höra om han är efter mig? *paranoid*

Nej, jag måste försöka hitta tid att ge mig upp på cykeln här hemma. Det svåra med det är att Malva är hemma hela dagarna och man kan inte sitta en lång stund för man måste ju kolla upp vad hon gör. Hon sover inte så ofta på dagarna längre, men gjorde hon det vore det ju inga problem. Och gör hon inte rackartyg så står hon framför cykeln så det inte går att trampa, för då kan hon göra sig illa. 🙁
Man skulle ha en riktigt god vän som man kunde promenera med…