Fy vad tyst det är. Känner mig helt ensam, men det är jag ju inte. Barnen ligger och sover så sött i sina sängar. Jag visste att det skulle bli så här. Känner mig inte trygg när han inte är här. Jag är visserligen inte trygg här även om han är här, men nu känns det ju ännu värre. Usch. Hur ska jag kunna sova inatt? Och ännu värre, hur ska jag kunna vakna? Han är ju min väckarklocka. Själv är jag helt död på mornarna… Jaa, detta blir ju kul
Han skulle ringa sen om det gick, sa han. Pratade med honom förut och det var dålig mottagning så vi får väl se. Fast det är ju just det. Bara för att han sa så, så kommer jag ju sitta uppe och vänta. Det är det jobbigaste. Jag kan liksom koppla av det lite, men sen ringer han och då får man börja om från början.

Tänkte uppdatera sajterna men jag tappade lusten som vanligt. Man kanske ska lägga ner allt? Jag vet inte vad det är med mig riktigt. Har ingen lust med något. Jag vill en massa saker men när jag väl sätter mig ner för att göra dem så är det som om all lust och inspiration bara försvinner. Så trist!