..precis som i låten så är det faktiskt så.

Det är ok nu, vi har pratat och pratat och pratat… och vi har löst det hela. Han vet vart jag står och vad jag tycker och jag vet vart jag har honom. Det känns nästan som en ”nytändning” eller hur jag ska säga. Visst är jag fortfarande sårad, men han kan ju inte göra annat än att be om ursäkt. Det kanske går över med tiden, vem vet.

Hela den här grejen har fått mig att inse hur mycket jag egentligen älskar den här killen. Han är mitt allt! Han är rädd att jag ska lämna honom. Men hur ska jag nånsin kunna göra nåt sånt och dessutom, så DUM är jag inte (nog för att jag är det ibland) att jag låter nån annan få chansen att få honom. Ånej, han är min! Bara min! *lycklig*
Sen att han har diverse egenheter… men so what? Det har väl alla? Man måste bara jobba sig förbi en sån grej. Jag tror att det stärker relationen.