Att leva med psykisk ohälsa

Jag har gjort så många fel val i livet. Jag inser det nu, hur många människor jag stött bort eller sårat. Jag ber om ursäkt för det, men när jag mått så in i helvete pissigt, så blir jag egocentrisk och pushar bort människor i mitt liv. För det känns som att det är bättre så. För dem. För vem orkar försöka gång på gång att umgås med en person som bara säger nej hela tiden? Jag förstår dem, även om mina nära inte tycker så, säger de. Det är förmodligen bara som jag upplever det så.

Men det kanske är därför jag söker mig till människor, som av och till mår lika dåligt som mig i perioder, för jag vet ju hur det är. De dömer inte mig när jag mår dåligt, precis som jag inte dömer dem. Även om jag inte kan sätta mig in i exakt deras känslor, så har jag iallafall en aning och därför förstår jag vad de går igenom.

Men människor som inte vågar stå för sina val och inte kan säga det de har på hjärtat till mig personligen eller försöker framstå helt perfekta och aldrig gör några fel och skyller ifrån sig på andra. Sådana personer har jag inte mycket till övers för längre och jag har idag inga som helst problem att kasta ut människor från mitt liv. Jag har faktiskt inte ångrat en sekund att jag slängt ut dem. Ärlighet är det viktigaste för mig och kan du inte ge mig det, så är det tack och hej.

Det finns bara en person som jag saknar mycket, men vi kastade inte bort varandra, eller var oärliga mot varandra så det räknas inte. Vi har pratat lite smått och bett varandra om ursäkt även om vi inte vet varför det blev som det blev och det är ju iallafall en början. Kanske kan vi iallafall reparera “skadan” med tiden. Vem vet?

Men åter till det jag skulle skriva om:
Jag har mått dåligt av och till i hela mitt liv. Jag tror att det började när jag var 9-10 år, för jag har för mig att jag fick gå till någon att prata. Men jag ville inte berätta det som tyngde mig, vad det än nu var. Jag minns inte det vad vi pratade om. Det var först på 00-talet som jag fick mina diagnoser, GAD och Bipolär typ 2. Kanske beror mitt mående på att jag alltid varit känslig? Kanske beror det på att jag mer eller mindre växte upp med min alkoholiserade pappa. Vem vet? Jag har alltid fått höra hur tyst och blyg jag varit som barn. Och jag minns att jag “straffade” mig själv när jag mådde dåligt av ångesten. Jag kände att jag inte var värd annat. Då visste jag inte att det kallades ångest, eller att andra människor också brottades med liknande känslor. Jag trodde att det bara var jag och att jag var helt ensam om det.

Men nu äntligen mår jag faktiskt bra, vilket har fått mig att reflektera väldigt mycket. Jag önskar som sagt att jag gjort andra val, speciellt de senaste 2 åren. Men jag kan bara be om ursäkt för det, för jag kan inte gå tillbaka och göra det ogjort. För om jag kunnat hade jag inte tvekat att göra det.

Jag tror dessa insikter kommer av hur bra jag mår nu på mina mediciner. Jag äter medicin morgon och kväll. Tänk om jag fått dem för flera, flera år sedan. Tänk om jag sluppit må så dåligt. Det hade varit helt underbart, men det finns väl en mening med det också.
Jag hade lite biverkningar i början och vid varje höjning av Venlafaxinet, men nu har jag ätit den dos jag ska i några veckor, och jag är mer stabil än på länge och har inte haft någon ångest alls på ca 2 veckor. Jag hoppas att det håller i sig. Jag vet att jag förmodligen kommer att få äta medicin i resten av mitt liv, men det gör inget så länge som jag får må bra.

Härom kvällen försökte jag ta bort Theralen för att Venlafaxin är min “huvudmedicin” mot ångest, så jag tänkte att jag inte behöver extra. Det slutade med att jag var vaken till 04, så den behöver jag uppenbarligen för att kunna somna och sova bra. Så nu tänker jag testa att ta bort 2mg Melatonin istället. Visste ni föressten hur sjukt dyrt Melatonin är? En burk på 2mg, 100 tabletter kostar 755:-. medan Venlafaxin kostar 82:-. Helt sinnessjukt. Iofs är Lamotrigin inte heller jättebilligt. Jag har två förpackningar med 200mg respektive 100mg, vilka innehåller 100 tabletter i varje paket och kostar sammanlagt 703:-. Men Melatonin är ju något som kroppen vanligtvis bildar själv.

Men som ni ser, en kostnad på ca 1500 den första månaden, om man inte har frikort. Tänk vad mycket jag hade kunnat göra med de pengarna istället, men jag är sjuk och behöver dem för att inte vilja dö hela tiden. Eller göra sig illa för att ångesten ska lätta. Så ha det gärna i åtanke när/om ni trycker ner en människa som mår dåligt, fast det inte syns utanpå, som hävdar att man bara är lat och låtsas vara sjuk, för att det inte syns lika mycket som om någon tex hade brutit benet. Dessutom är vi experter att dölja våra känslor utåt, kör med pokerface och kraschar för det mesta när vi är ensamma. Så fundera lite på det innan du öppnar munnen.

OJ!

Vad tiden går… har inte haft motivation till att skriva alls, men det är ganska typiskt mig på somrarna. Se bara på tidigare år.

Jag mår mycket bättre än på länge, trots att jag har mina upp-och-ner-dagar, men man är inte mer än människa. Vad jag däremot har märkt är att jag mår bättre psykiskt när jag gör saker och inte bara sitter hemma och ugglar. Det borde ju vara ett tecken på att det vänt, för så kändes det inte innan. Och föressten så brydde jag mig inte heller då. Ångest har jag naturligtvis emellanåt, men inte alls så intensivt de dagar jag hittar på saker, även om det bara är att gå till plaskis med barnen. (Apropå det, så måste jag ta min medicin… är ganska slarvig med den, men jag försöker komma ihåg, för OM jag missar, om så bara för en dag, så kommer ångesten och klubbar ner en)
Magen mår bättre också. Jag håller mig ifrån allt som innehåller mjölk, eller spår av mjölk. Det fungerar fint. Och det känns så jäkla bra. Äntligen liksom!

Ledvärken däremot är inte att leka med, men vad kan man göra? Förtroende för sjukvården har jag aldrig haft (förutom när jag fick träffa den där braiga doktorn som har slutat) och jag är inte förvånad över hur de behandlat min lillasyster under veckan. Nåväl, det man inte dör av gör en starkare, eller hur var det nu. Hur jag nu ska kunna bli starkare med en dysfunktionell kropp…. men men.

Idag fyller min lillasyster hela 25 år och jag ska alldeles strax krypa ner i sängen för att gå upp om några timmar och slå in paket för att sedan fira henne så mycket vi kan. Jag har en alldeles speciell present till henne och när jag såg den så tänkte jag att “det där vill hon säääkert jättegärna ha“, så det hoppas jag… för dyrt var det. 😛 Visar eventuellt bild senare om det skulle finnas intresse.

Det är en sån sak jag har tänk på ibland, att jag kanske ska bjuda på lite bilder här och visa vad jag sysslar med då det inte blir så mycket inlägg under sommaren. Men så är jag oerhört lat av naturen så vi får se om jag orkar. 😉 Jag måste ju byta bloggdesign också… men jag vet inte till vad… Nåväl. Jag lever iallafall. Och jag mår bra! Det är huvudsaken!

Det är inte lätt…

… att vara mjölkallergiker. Redan nu har jag tröttnat på att äta samma mat om och om igen.
Det är inte helt lätt när man måste utesluta nästan allt, för tro mig, MYCKET innehåller mjölk i någon form. Jag har dock hittat en hel del och idag kom min bakbok jag beställt (så jag kan bjuda på godsaker när folk kommer hit). Magen har skött sig exemplarisk under flera veckor, inget ont i magen, inga diarrér. Så skönt!

Tills jag fick ångest. Ja, den har börjat smyga sig på igen. 🙁 Ska prata med min läkare om det. Kanske behöver jag höja dosen?
Hade en sån kraftig ångest i flera dagar så jag var tvungen att ta en Stesolid. Skulle jag inte ha gjort. Mådde så illa så jag var tvungen att ta Primperan. Skulle jag inte ha gjort. Båda innehåller laktosmonohydrat.

Det är lite knivigt huruvida det är farligt eller ej, men på mig funkar det onekligen inte. Jag får först och främst jätteont i magen, sen kommer de akuta toabesöken…
Innan jag började äta helt mjölkfritt så tog jag 8 tabletter Dimor som bara gav mig motsatt effekt. Dimor är mot diarré för er som är intresserade. Det innehåller laktosmonohydrat.

Laktos (mjölksocker) i läkemedel ska anges, eftersom detta är en uppgift som är viktig för personer som har brist på ett enzym som deltar i nedbrytningen av laktos. Laktos finns i mjölk och många andra livsmedel. Personer med denna enzymbrist har svårt att tåla mjölkprodukter och kan också i sällsynta fall reagera på den lilla mängden laktos i tabletter med en känsla av uppkördhet, eventuellt med diarré och buksmärtor.

I läkemedel är laktos (oftast i form av laktosmonohydrat) relativt vanligt förekommande som bindemedel i tabletter. Den laktos som förekommer i läkemedel kan vara av två sorter, antingen vanlig laktos eller medicinskt ren laktos. Är det ren laktos så fungerar det vanligtvis för mjölkproteinallergiker, men är man extremt känslig så kan det hända att man reagerar på ev extremt liten kontamination.

Är det vanlig laktos så är det risk för att den innehåller rester av protein. Det kan även variera mellan olika fabrikat av läkemedel med samma aktiva substans så kontollera med läkaren eller apotekspersonalen vilken sorts laktos det är som medicinen innehåller vilket ska anges i bipacksedel/FASS. Laktos i vanliga livsmedel är så gott som alltid kontaminerad, dvs att den innehåller rester av mjölkprotein.

Jotack. Det där pyttelilla i en liten minitablett klarar jag inte av heller. Så nu blir det inget mer sådant för mig. Bara att härda ut när ångesten kommer… för min läkare anser ju inte att det behövs någon utredning, som sagt. Iallafall inte när det gäller min mage. Så jag kör på egen hand.

Nåväl, nog snackat om mig.

Musen. Vi jobbar verkligen med henne och hon börjar ändra beteende. Det är så svårt att förklara men hon är mer med oss nu än förut. Vi får se hur det går. Hon är inte lika aggressiv som tidigare och vi hoppas att hon lugnar ner sig mer och mer ju mer tiden går. Hon är ju inte aggressiv mot katterna eller mot oss. Hon kan till och med gosa med mig. 🙂

Dock kommer en ny liten familjemedlem att flytta hit inom kort, för Gurkan är uttråkad. Han vill ha någon att leka med. Med inom kort menar jag en vecka eller så. 😉 Förhoppningsvis går allt bra. Musen brukar ju gilla små bebisar… fast denne lille kille är inte liten direkt. Han är 5 månader gammal och URsöt! Men jag tror att det kommer att gå jättebra.