Vitaminer

Mår lite bättre nu än tidigare idag så jag var helt övertygad om att jag skulle falla ihop. Nära på glasbubblekänsla fast ändå inte. Som ångest, men ändå inte. Tog dock en Xanor och sen så försvann det så det var väl ångest…
Magen är ju fortfarande som den är, men det får man ju leva med. Åtminstone till nästa vecka, då jag fick en läkartid. Men nu är jag fånig och tycker att jag kanske inte alls behöver gå dit, fast jag vet att jag borde och jag vet att jag framför allt måste!

Var en sväng på stan och shoppade lite grejor till en vän. Skulle ha kalciumtabletter (gröna burken) till min yngsta (som måste ha extra) men just den som vi har använt i flera år hade de slutat sälja överallt. 🙁 Så nu får jag försöka leta på nätet istället. Var inne på Life och på Hälsokost, men det fanns som sagt inte. Och varför byta när båda barnen äter vitaminerna med glädje? De är jättegoda enligt dem. Fick dock köpa en annan sort nu, en för vuxna med ordinationen att dela dem.. och då är det inte ens tuggtabletter. Suck!

Så nu ska jag ge mig ut i djungeln… och sen ska jag blogga lite till på min andra domän. 😛

Spiral

Nu har jag faktiskt mått bra ett bra tag, eller ja, jag har förträngt mina känslor och försökt att låta ångesten bara komma utan att jag har fått panik bara för att. Utan piller, för jag försöker att låta bli dem så långt det går.
Förra veckan var hektisk, om man ska uttrycka det enkelt. Min dotter hade balettuppvisning i 3 dagar, varav genrep tisdag-torsdag. Mycket saker var det samma helg. Brukets dag, dvs barnens skolor och dagis hade öppet hus och jag bakade cupcakes till det. Trots stressen så mådde jag faktiskt hyfsat och även om jag kanske hade mina nedgångar så fejkade jag dem bra. Inga piller under hela veckan. Kors i taket!

Nu har det lugnat ner sig igen och klumpen i halsen är tillbaka. Jag mår inte illa, eller jag försöker intala mig att jag inte gör det. Men jag är rädd… för sist gick jag någon vecka med detta symtom, sen kräktes jag. Jag försöker verkligen att ignorera, det kanske bara var en engångsgrej.

Jag utsätter mig för mina vardagliga ”faror” fast jag egentligen inte har någon lust. Jag vägrar att låta ångesten besegra mig. Det måste gå på något sätt.

Nu sitter jag dock här med ett piller i magen, men det är bara för att jag ska försöka släppa denna klump jag har i halsen. Senare ska jag sätta mig och göra en lista på allt jag måste göra och satsa på det viktigaste. Jag ska bli en ”list-människa”. 😉

Sedan, för att bara förbereda, så kommer denna blogg försvinna. Jag är hemskt ombytlig av mig och ber om ursäkt för det, men jag saknar min ”gamla” blogg… så allt kommer att flyttas tillbaka till Manulog, men om du vill fortsätta och läsa så måste du registrera dig. Du märker när det är dags, för länken hit kommer att upphöra. 🙂

Mönster… men varför?

Jag börjar bli knäpp, på riktigt…

Har gjort en egen liten analys och kommit fram till att så fort jag ska göra något, har något inplanerat (trots att det är saker som sker regelbundet) så får jag ångest.

Det kan vara allt från att hämta barnen på skola och dagis, följa med dottern till baletten, gå och handla, åka till svärföräldrarna… vara social hemma. Det är något som inte stämmer, men jag får ökad ångest de dagarna.

Igår fyllde min sambo år. Jag tog mig då, trots ångest, till stan för att köpa present åt honom. Sedan visste jag att vi skulle åka hem till svärföräldrarna på fika, eftersom att de inte kan komma till oss då de är allergiska mot katterna… Det gick bra, tills jag fick en redig panikattack vid fikat. Tydligen märkte ingen av dem det, så tydligen kan jag dölja det bra med mitt poker face.

Idag, eller rättare sagt just nu, skulle min dotter ha varit på sin balett. Jag vaknade vid 6 imorse med en sån stark ångest och illamående så jag trodde att det var kört. Jag skulle nog inte ens hinna ta mig ur sängen innan jag skulle kräkas… så illa var det. Men samtidigt kändes det som ångest, så jag stoppade i mina hörlurar och satte på min avslappningsmusik, och vips så somnade jag om. Att ens försöka andas igenom en panikattack är så svårt, för jag börjar oftast hyperventilera och då blir det värre. Tydligen funkar avslappning bra för mig, även om jag personligen inte tycker att jag slappnar av bra.

Just nu är ångesten inte lika stark, men jag känner att den ligger och lurar, så jag har tagit Xanor ifall att… Den senaste veckan har jag ju haft ångest, flera gånger om dagen och det tär på krafterna. Plus att magen inte fungerar som den ska… Allt är så jävla påfrestande ibland och ibland undrar jag hur mycket mer jag ska orka.

Klump i halsen

För att förklara hur min ångest känns så kan jag säga att jag får ett tryck över bröstet, magen blir orolig, kallsvettning och/eller värmevallningar, yrsel, diarré och det främsta och för mig absolut värsta: Jag mår så fruktansvärt illa. Det är inte en bra kombination när man har emetofobi.

Som sagt tidigare. Jag vet inte varför jag har ångest just nu. Kanske är det alla ”måsten”… eller så är det något annat som stör mitt undermedvetna. En sak vet jag dock, att jag orkar inte må som jag gör. Så efter nästan 3 års uppehåll, så har jag börjat med Zoloften igen. Jag vill egentligen inte, men det känns som om jag måste. 🙁

Men igår blev jag så ledsen… Min sambo ville mysa lite och jag fick värsta panikattacken och bara frös, blev bara stel som en pinne. Kunde knappt andas. Nästan sprang in på toaletten för att kräkas, trodde jag… Det gjorde jag inte, men jag satt och skakade. Det pirrade i hela kroppen och jag mådde sååå illa. Allt kände så himla overkligt…

De känslorna har aldrig varit så starka – någonsin. Eller jo, jag vet att när jag har ångest får ingen röra mig eller vara mig nära. Då blir det bara värre. Jag vill bara vara ensam. Men grejen var att jag kände ingen ångest just då… den bara kom och klubbade ner mig från ingenstans och sen dess har jag gått med en klump i halsen. Tog en Xanor på morgonen och den gav med sig, för att återkomma på eftermiddagen, då jag fick ta en till…

Nu känner jag inte av den, men jag tror att jag måste ta kontakt med min läkare och diskutera om vi ska höja dosen istället för att jag knaprar slut på de jag har… och jag får inga nya förrän i April som tidigast och att i sånt fall de kan höja dosen till 0,50mg istället gör 0,25mg som jag har nu. Fast grejen är den att jag inte har träffat honom på… som sagt 3 år. Han tycker nog att jag borde vara ”botad” nu… jag har ju ingen som följer upp mig och det känns ju också fel.

Trots min dagliga, ständiga ångest försöker jag få saker gjorda. För om jag blir isolerad blir det bara värre. Idag lyckades jag faktiskt behålla kontrollen när vi var ute på restaurang och åt. Det var länge sedan sist kan jag säga… Oftast köper vi med mat hem för jag blir så himla stissig. Men jag har gett mig fan på att jag ska klara av detta, vad än det nu är…

I’m not dead…

Okej, mina inlägg tycks kanske sina… men jag har inget att tillföra.
Tidigare skrev jag mycket om mitt mående, vilket inte var av de bästa… men jag har mått så jäkla bra den senaste tiden… förutom diverse bakslag… som jag inte tyckt passat här. Har även funderat på att lägga ner bloggen helt men då jag sett att jag fortfarande har besök så finns inte heller det alternativet. Så TACK för allt stöd! Även om ni kanske inte ser det så så är alla ”pingbacks” och diverse annat alltid uppskattat. Men å andra sidan så ser jag det numera så att om någon mår som jag gjort den senaste tiden… och behöver känna att de inte är ensamma så är jag glad att jag kan finnas som hjälp.

Under detta år har jag lärt mig så mycket om mig sjäv och saker jag gör, hur det relaterar till allt. Jag är som jag är, och jag lär mig med åren som går och till slut blir jag förmodligen en hel människa. Jag kan inte tacka mina besökare nog för all uppmuntring och stöd jag fått. Mycket beror på den terapi jag fått, ja… äntligen börjar detta med vikten lossna… jippie! Har faktiskt gått ner ett par kilo utan ansträngning… mycket sitter nog fasen i huvudet. 🙂

Jag känner mig starkare än någonsin, jag tvivlar inte lika stark på mig själv som innan… detta trots att ha varit hemma med en sjuk 5-åring i snart två veckor, som jag kanske borde ha skrivit om, som fördes in till sjukhuset med ambulans… vilken pärs säger jag bara!! – Och ja, jag bröt ihop den kvällen då det hände, konstigt vore väl annars. Men jag hanterade det väl och jag kan ärligt och sant säga att jag i dagsläget är stolt över mig själv. Hade det varit för ett par månader sedan hade situationen varit annorlunda. Det är jag alldeles säker på. Mitt finaste minne av den kvällen är när min dotter – som ligger med syrgas, ligger väldigt medtagen i ambulansen och säger ”wii wii”, som är hennes högsta dröm i världen – att få åka ambulans… Och hon får det, och de sätter på sirenerna. Trots hennes kondition och att jag inte riktigt fattar hur illa det verkligen är med henne ser jag att hon är lycklig. Hon får åka ”wii wii”… trots att hon är svag och knappt kan andas, så strålar lyckan ur hennes ögon. Detta samtidigt som jag tänker ”aldrig mer”…

Jag vet att jag är en bra mamma, en bra syster, en bra människa helt enkelt. Visst, jag har varit tillbaka på mina Xanor, det kan jag inte ljuga om, men senast var kring julas så jag tycker att jag har klarat mig rätt okej faktiskt. Trots allt, man är bara en männsika, och kanske har jag fått lite för mycket att bära den senaste tiden… men jag tror inte på gud (as you know)… men något högre, och tydligen har jag fått en uppgift som jag måste fylla. Och jag måste göra det bästa av det jag kan…