Igår fick jag ett psykbryt.
Undrar varför jag aldrig kan få må bra. Är det inte det ena så är det det andra. Eller så händer nåt däremellan. Som nu. Storbölade en lång stund. Kändes bra.

Nu sitter jag och väntar på att klockan ska bli 14 så jag kan gå till doktorn eftersom att jag har urinvägsinfektion. Hade ont och kissade med sveda hela dagen igår. Ibland kan jag få så, men det går oftast över bara jag ökar mitt vätskeintag. Men inte denna gång. Igår gick den molande värken över till kramper som känns som mensvärk. I skrivande stund känns det som om jag ska krysta ut min hormonspiral, fast det egentligen inte gör ont i livmodern. Jag låg i sängen halva dagen igår, käkade Naproxen och tryckte ner mitt vetehjärta i ljumsken för att kunna sova.

I morse var kisset inte normalt, det hade inte samma färg som det brukar utan mer rött i sig. Blod alltså. Strålande! Och kramperna fortsatte så jag tvingade min karl att åka till apoteket och köpa test och mycket riktigt så blev stickan rosa. Och om den blev rosa skulle man kontakta läkare, vilket jag nu har gjort.

Samtidigt kan man ju tycka att jag borde ta upp alla mina andra symtom idag, men jag söker ju för uvi, inte för det andra… dessutom vet jag inte vilken läkare jag får, men jag tänkte ta med mig listan ifall han/hon frågar. Och å andra sidan så skiter jag i mina andra besvär just nu, jag vill bara att det här onda ska gå över. I de andra fallen kan jag ju iallafall gå upprätt… det går inte nu. Sitta går bra, men stå… aj aj. Fast nu vill jag ju inte ta smärtstillande innan de har kollat upp mig så det är bara att härda ut. Hallelujah!

Nej, nu måste jag sluta skriva. Jag måste minsann kissa igen. Jag gör fan inget annat än att dricka och kissa. Tranbärsjuice och citronvatten är mina bästa vänner just nu. Och vetehjärtat. För att inte tala om toaletten. Weii. 🙁