Sjukhusvistelse

Jag vet att det börjar glesna med inlägg, men så är det ju. Inspirationen att skriva går upp och ner och den senaste tiden har livet gått mer ner än upp, men jag har inte mått dåligt personligen. Det är bara fullt ös hela tiden.

I veckan opererade Malva bort sina tonsiller och polyper. Irritationsmoment ett var avdelningen där vi skulle sova, eller där jag skulle sova rättare sagt. Vi kom in 7 på morgonen och hon åkte in på operation runt 8. Sövningen gick jättebra, jag fick vara med inne i operationssalen tills hon var väck. Kändes lite strange att lämna henne där, men hon var i goda händer. En superb narkosläkare övervakade henne. Det är så att det inkommit rapporter att barn med pws kan vara känsliga för narkos, så hon skulle stanna på post-op i 24 timmar.

Under operationen gick jag och käkade frukost och sen upp till ”mitt” rum och väntade. Operationen skulle ta 45 minuter och sen skulle de ringa avdelningen så jag kunde gå dit innan hon vaknade. Runt halv elva frågade jag om de ringt, men nej. Så jag sa att jag skulle gå ut i 5 minuter och återkomma och de bad mig sätta på mobilen ifall de skulle ringa. Nu är det ju så att man inte får ha på mobilen på sjukhuset, så jag gjorde som jag sa, gick in efter 5 minuter. Sen satte jag mig på mitt rum och höll på att somna av tristess, vilket jag faktiskt gjorde för nån halvtimme. Så jag tog mina rundor i korridoren för att fråga nån syster… När klockan blivit 12:30 undrade jag vad som stod på, borde de inte ha ringt? Så kommer en syster och frågar om jag varit uppe till min flicka än? Nej svarar jag. Jag har ju väntat på att få göra det! Då utbrister människan:
”Men de ringde ju en halvtimme efter att du gått ut, och du svarade inte på mobilen!”

Duh! Man får ju inte ha mobilen inne på sjukhuset, vad fan ska jag göra?!
”Vi har letat efter dig ju”… Ja men uppenbarligen INTE på rummet!
Snacka om frustrerad för att inte tala om irriterad och arg!

Springer upp till uppvaket. Där ligger min vakna, nyopererade dotter. Personalen där undrar var jag varit och jag säger som det är. Jag har suttit på rummet och ingen har kommit in och sagt nåt. Vad skulle jag ha gjort? Man får liksom inte gå till post-op på egen hand…

*aaargh*

Nåväl, Malva slumrar hela eftermiddagen och jag tittar på diverse barnfilmer på post-op. 😉 Jag är så trött vid det här laget av alla snarkningar att jag skulle kunna somna upprätt. Hon ligger alltså där hela dagen eftersom att hon ska övervakas. Runt 5 ska hon flytta till en annan post-op i ett annat hus, och när hon kommer dit går jag ut en sväng och lotsar Erik rätt, samtidigt som jag hämtar mat åt hungriga Malva och ringer till mamma.

Upp med maten och pappa till Malva, och sen iväg upp till ett annat hus för att hälsa på min lilla mormor som är allvarligt sjuk. Känns hemskt att se hur illa hon verkligen är. Mamma har ju berättat, men det var värre än jag trodde. Hon verkar inte veta vem man är eller vad man gör där. Hon gör sig inte förstådd och det är jobbigt. Hon frågar mig någonting, men jag uppfattar aldrig vad det är. Det var inte min mormor. Inte den mormor jag minns. Jag önskar att det går fort för henne de sista dagarna och att hon inte har ont mer. Tycker att det är jobbigt att se mamma och mina mostrar, det måste vara så jobbigt att släppa taget. Jag vet ju hur jag själv skulle känna, eller jag vet inte, men jag kan föreställa mig.

Jag kan inte stanna länge hos mormor. Erik ska hämta Jasmine hon en kompis och jag måste tillbaka till avdelningen. Trots mitt taskiga lokalsinne hittar jag avdelningen, men det tar 10 minuter innan jag får komma in. Det visar sig senare att jag ringt på fel knapp och hamnar på operation istället för post-op. 😉

Är helt slut, vill bara sova. Malva är vaken och jag hoppas att hon förblir det några timmar… hon vill titta på Bolibompa och jag tänker precis slå på tvn, då vi får sällskap i rummet av ett annat nyvaket barn. Malva verkar sövas av hans susningar och somnar såklart. Jag sitter bredvid och löser korsord. Huvudvärken kommer smygande. Har inte ätit sen i morse men snart kommer Erik tillbaka med macka. Medan hon sover kilar jag ner och hämtar den.

När jag kommer upp har Malva vaknat till och har ont i handen. Ja, i handen, inte i halsen. Det avleds dock med min macka. Hon äter pyttesmå brödbitar och jag äter halva. God var den inte direkt, men jag är hungrig. Hon somnar igen och tjejen i sängen bredvid ska åka hem. Tänkter att nu äntligen får jag in min säng… men nej, det kommer ett till barn. Sista för natten, sen får jag sova. Malva sover igen och förhoppningsvis är det för natten. Jag är så trött och huvudvärken börjar utveckla sig till migrän. Betämmer mig för att ta en nypa frisk luft och går samtidigt tillbaka till mitt rum på avdelningen och hämtar en blöja åt Malva + en extra tröja till mig, för jag fryser så jag skakar.
Frågar personalen på avdelningen om jag ska ta med alla hennes saker (kläder och väska) men nej, vi kommer ju tillbaka imorgon. Så jag gör inte det.

Är kanske borta i 10 minuter, men Malva sover fortfarande när jag kommer tillbaka. Barnet i sängen bredvid är på väg att lämna och jag vet att snart får jag in min säng. Kl, 21:30 åker de och jag väntar och längtar efter sängen. Slökollar på tv. Får in sängen 22:00, kryper ned och somnar runt 22:15. Väcks 22:30 av Malva, som nu är pigg som en lärka. Urk! Snälla barn sooov! Men inte då. Nu har hon sovit klart och vill ha frukost. Det enda problemet är att det inte finns nån mat på post-op. Försöker med alla medel och runt midnatt somnar hon äntligen… för att vakna en gång i timmen. Vid två-tiden ger jag upp. Det är ingen idé att ens försöka sova 5 minuter åt gången. Försöker få henne att vila lite innan vi ska gå tillbaka till avdelningen och hon sover säkert en kvart.

Klockan är 6 på morgonen och om man skulle träffa på mig ute skulle man nog tro att jag är berusad. Det är så det känns. Jag är yr, mår illa, torr i munnen, TRÖTT men måste hålla skenet uppe. Jippie! Som om inte det vore nog så gör det grymt ont i foten igen. Foten ja, den som är svullen utan att jag vet vad jag har gjort. Den har varit så i flera veckor nu, kan knappt gå på den, men jag måste ju. Känner direkt att jag inte borde stödja på den idag, men vi måste ju tillbaka.

Kommer till avdelningen och får veta att vårt rum är utlånat. Tack för den, jag frågade ju senaste igår om jag skulle ta med sakerna… *suck* En sköterska hämtar alla våra saker, som hon sa ”låg slängda på en stol”. Malva får frukost, det lilla som de har att erbjuda. 1 glas saftsoppa och en macka i mikropartiklar. Jag själv får ingen frukost, det finns inte för mammor där, det får man köpa själv… när jag nu skulle hinna köpa det när 1. jag precis återvänt från ett annat hus/avdelning 2. kafeterian öppnar klockan 9 – och klockan är halv 8. Orkar inte ens diskutera. Jag är för trött för att bry mig. Aldrig mer den avdelningen säger jag bara. Vi sätter oss i väntrummet och väntar på läkaren.En syster kommer och tar bort Malvas infart – som hon haft hela natten utan anledning. Känner hur irritationen bara växer. Nu vill jag hem! Klockan 9 har Malva hållt på att somna ett otal gånger, så kommer äntligen läkaren som opererade Malva och vi pratar lite och nu äntligen får vi åka hem.

Jag vinglar när jag går. Om det beror på min svullna fot eller av trötthet – eller rent av kombinationen kan jag inte svara på. Men det är så skönt att komma hem. Känner hur grinig jag är och att jag är snäsig, vill bara vara hemma och hoppas att Malva kan slappna av hemma och sova några timmar. Tji fick jag, hon var vaken hela dagen.

Iallafall, nu har det gått ett par dagar och vi är inte så trötta längre. Hon verkar inte ha jätteont, men hon får ju alvedon hela dagarna, som var rekommenderat. Igår fick hon lite feber och klagade på huvudvärk, så jag fasar för att det blir ett återbesök… men vi får se.

Idag känns det som om jag har en begynnande förkylning på ingående. Vilket i såfall skulle vara så typiskt eftersom att hon är nyopererad och inte ska utsättas för smittorisker. Hon får ju tex. inte gå till dagis förrän om 10 dagar… men om huvudvärken fortsätter är det ju bara att åka in. *hoppas inte*

Urk

Jag hade tänkt att skriva ett skämtinlägg idag, bara för att det är den 1:a april… men jag orkar inte.
Jag har haft migrän i flera dagar, och jag knaprar medicin hela tiden känns det som. Idag vill jag inte ha huvudvärk! Jag har liksom inte tid, och speciellt inte idag… men det går inte över – inte ens med medicin alltså. Det är första gången på länge som jag mår illa samtidigt, som nu. Urk. Och jag ska iväg om 2 timmar, sitta i ”möte” i 3 timmar med migrän… urgh! Men jag vill verkligen gå! Dumma huvud!

Vidrigt…

Alldeles, alldeles för milt uttryckt.
Jag har ingen aning om varför jag reagerar så kraftigt. Kanske är det för att det ligger nära. Kanske för att jag är förälder. Kanske en blandning av båda, men jag kan inte sluta tänka på det tragiska i Arboga. Jag funderar på hur man kan vara så funtad att man ger sig på barn? Hur måste man inte må som person när man får veta att de faktiskt dött av sina skador? Hur kan man orka leva med sig själv? Som så många andra har sagt, dödsstraff är alldeles för milt och det är tur att vi inte har detta i Sverige. Fy fan säger jag bara.

Detta ger mig ännu ett bevis (förlåt alla kristna) på att det inte finns någon Gud. Man kan inte som Gud, låta en människa som har levt ett hemskt liv, låta den personen bli lycklig för att sedan bara rasera allt. Det finns inte. Kom inte och säg att det finns en mening med allt – detta är utom all mening. Jag hoppas verkligen att de får tag på den som gjort detta och hänger ut den personen till allmän beskådan. Äckliga, vidriga människa!

Kan inte sluta tänka, pussar och kramar om mina barn extra. Talar om för dem hur mycket jag älskar dem. En dag kan det vara försent.

Tänker på hur och vem och när…

Önskar att jag inte vore så empatisk som jag är. Får ångest av detta – fast det inte drabbat mig som person. Undrar hur min vän mår, som faktiskt bor i samma stad. *kramar om*

Trodde inte för en sekund att det kunde varit pappan, att man överhuvudtaget misstänkte honom gör mig illamående. Självklart förstår jag varför han häktades. Men man kan inte döda sitt eget kött och blod. Det kan man bara inte! Eller, man kanske kan… men inte i min värld. Det finns inte.

Som sagt, jag känner dem inte, men jag känner med dem.

Hoppas att E vaknar snart och kan tala om vem som gjort detta mot henne… och varför… och att S och M får vila i frid.

Å nej, inte redan!

Jag brukar kallas kattvetare, men om jag ska vara helt ärlig förtjänar jag det inte. Jag minns inte alls hur det var att ha en kattunge till exempel… hur de beter sig när vårkänslorna svallar, för jag gissar att det är det som är på gång. Kanske kan jag hävda att jag inte haft så många honkatter (Minnie är min andra) och att det är därför minnet sviktar. Jag vet inte, men just nu känns det solklart. Vår lilla bebis börjar bli stor.

Hon har under några veckor börjat pissa i vår säng. Är LITE TRÖTT på att tvätta sängkläder, lakan och madrasser varje dag, så vi var iväg och köpte ”Wash Off” i helgen, vilket vi använde till Spynke när han var besvärlig. Det hjälper dock inte här… Så idag blir det att åka iväg och köpa Feliway, som tydligen ska hjälpa. Tycker ju själv att det är lite tidigt att kastrera henne nu, men tydligen kan de bli könsmogna redan vid 4½-5 månader… Dessutom hade vi hoppats på att hon skulle sköta sig så att hon kunde få sig nån kull om sisådär 1-2 år… men just nu är hon BILLIG! Och det känns inte trevligt ifall hon fortsätter… dessutom… så tycker jag att hon är lite väl ung för att kastreras. Hade ju gärna hoppats på att hon skulle ha växt klart innan det eventuellt var dags. Jag vet att man kan ge p-piller, men det är inget jag vill (dessutom är alla andra kastrerade så det skulle inte kunna hända något), har hört för många skräckhistorier… varav mammas ena hona har juvertumörer. Så min plan var att låta henne gå fertil tills hon blev stor och vacker och vi hittade en lämplig hane…

Funderade på om det kunde vara nån slags protest, men ju mer jag tänker på det desto mer förstår jag att det måste ha med vårkänslor att göra.
Andra honan, Wea, är kastrerad men tror ändå att hon är fertil. Hon har under dessa veckor gått och jamat… och hon har inte kommit upp i sängen under tiden som Minnie har kissat – vilket hon alltid annars gör. Och dessutom är hon just nu überkelig. Båda två reagerar på beröring runt ryggslut och svans… ställer sig och kråmar. Puckon!

Sen hjälper det ju föga att det går två hanar om nätterna här ute och vrålar så de båda blir helt stissiga…

He’s back!

Så var det kära faderskapet hemma från Thailand igen. Nu har han visserligen varit hemma i någon månad, men nu börjas det. Han ringer nästan varje dag, och det är mer vanligt än ovanligt att han är onykter. Än så länge förhåller jag mig ganska  bra till situationen, jag tar det för vad det är helt enkelt. Orkar inte bry mig om det – eller så är det faktiskt så att jag ”växt” så enormt mycket under min tid i terapin.

Terapin ja, den har runnit ut i sanden. Har inte varit iväg på månader och känner inget behov av det heller. Det känns inte som om jag behöver eller ens har något att jobba med på den punkten. Nu ska jag satsa min energi på annat. Jag har rätt att må bra, och då behövs inga andra störningsmoment som fulla pappor tex. Låt han supa, jag bryr mig inte – helt ärligt.