Inte för att jag klagar, även om det kan låta så, men vad gör ni här när jag inte skriver på hundra år? Kikar ni bara in för att kolla läget? Jag lever iallafall och har hälsan (eller ja, det beror ju på… sjuk är jag inte, bara i huvudet men det visste ni ju redan. ) Jag håller på och ändrar om hela Like-a-lily. Jaaaa, igen! *suck* Aldrig är man nöjd…

Så här ska uppgraderas, raderas, och läggas upp ny layout… Nya knappar ska göras, nytt innehåll ska in.
Ja, ni märker ju att detta inte kommer att vara färdigt på en kvart… så jag kommer att ta en lite paus när det är dags att greja och då kommer sidan ligga helt nere, bara så ni vet… eller så kanske jag dirigerar om den någon annanstans.

Nu ikväll trodde jag allvarligt att jag skulle dö, att slutet var nära.
Aldrig tidigare har jag haft en sådan panikångestattack som varat så länge som ca 30 minuter. Jag var övertygad att jag skulle dö. Hade ont precis överallt! Kunde inte andas!!!
Tårarna bara rann och jag tänkte på mina älskade barn och min älskade sambo, skulle jag bara falla ihop och dö bara så där? Men det var okej, så länge det inte gjorde ont.

Det började nog redan i veckan. Har knaprat lugnande nu igen. Min pappa sa att han skulle komma någon kväll denna vecka och gratta Malva, han kunde inte komma på lördag för då skulle han meka med bilen. Så jag ändrade allas (mamma, gammelmormor, syrran m familj) planer så de fick komma idag (fredag), och eftersom att han sagt så, så trodde jag att han skulle komma. Ringde upp honom vid 17-tiden och då sa han att han tänkte komma på lördag. (???) Iallafall, sa att han var välkommen… men nu vet jag faktiskt ärligt talat inte om jag någonsin vill ha med honom att göra.

Det låter hårt, men han är anledningen till att jag ännu en gång bröt ihop ikväll. Jag orkar inte med detta längre, det måste få ett slut. Jag mår så dåligt av att ta hans skit. Han ringde såklart upp vid 20-tiden och hävde ur sig det ena och det andra. Till slut fick jag nog och slängde på luren i örat på honom. Det var nummer ett i Sannas nedbrytningsfas… sen ringde han upp och jag lade på, på en gång, vilket ledde till att jag fick dåligt samvete för att jag var så “hård”. Någon timme senare ringde han igen, Erik svarade och sen berättade han för mig att min pappa hade sagt att jag inte tog hand om mina barn, var inte värd dem och att jag var en usel mamma, för det hade jag minsann skrivit i min blogg!

Så jag fick hemskt ont i mellangärdet, som sedan spred sig uppåt och till slut kunde jag inte andas… Jag undrar varför jag reagerar på det här viset, vad är det som är fel på mig?? VARFÖR reagerar jag överhuvudtaget på någon som vräker ur sig skit som inte ens är sanna? Alltså, hundra männsikor kan säga att jag är den bästa mamman för mina barn, men säger han att jag är värdelös så köper jag det. Jag orkar inte mer…

En gång för några år sen så sa han att om Erik och jag gick isär så skulle jag och barnen få komma och bo hos honom… precis som om det skulle vara min första tanke? Nej tack!! Han ska inte få manipulera och skada mina barn som han gjort med mig!!

Imorgon ska han som sagt komma, jag vill inte det. Jag vet, som sagt, inte om jag orkar mer. Det låter hemskt och jag blir jätteledsen då jag tänker på det. Ska jag bryta med min pappa för att någonsin kunna må bra igen? Måste det bli så?? För OM han kommer, så ringer han imorgon kväll och gnäller på något annat som inte passar honom. Och även om det är MITT liv och MINA barn, så tar jag åt mig. Mer än om någon annan skulle säga det.

Bad Erik att svara om han ringer något mer, och tala om för honom hur detta får mig att må. Erik fick ju ta hand om mig ikväll… han såg inte direkt lycklig ut om jag säger så… har bett honom att tala om för min pappa att jag bryter ihop så fort han dricker, vilket har fått mig att inse idag varför min skinpicking varit så extrem de senaste veckorna… min pappa har nämligen inte hört av sig… han har väl varit nykter.

Kommer han imorgon går jag hemifrån, för jag orkar inte mer. Men jag tycker ändå att barnen har rätt till sin morfar, så länge han är nykter och trevlig. Men för den skull behöver ju inte jag ha med honom att göra. Jag klarar inte av det längre. Sad but true.

Det bästa med min post idag är att jag vet att han läser detta.
Så pappa, läs detta och tänk efter. Om du älskar mig som en pappa ska, låt min själ läka ifred, skada den inte mer för jag vet inte hur mycket mer den tål.

Jag börjar känna mig pigg igen, tillbaka till det normala sakta men säkert och är glad – trots att det är mulet idag. Det vackra, varma vädret har bidragit till min uppiggning. Det har varit sooommar!

Igår fyllde Joppan 3 år. På dagis bjöd hon på glass och så fick hon en present. När vi kom hem så fick hon en rutchkana i plast vilken är mycket populär. Senare på eftermiddagen kom farmor & farfar med paket och så gick vi ut till parken och fikade. På vägen tillbaka matade vi ankorna med kex. Vi var väldigt omtyckta. En tuffing åt kex ur min hand, men han var nervös.

Vad knepigt det här är. Jag ska hämta barnen på skola och dagis 3 varje eftermiddag. Det tar mellan 15-20 min att cykla dit, men redan klockan 1 är jag stressad och nervös över att jag inte ska hinna dit i tid. Nu är klockan strax efter 2 så gissa hur uppskruvad jag är. Liksom, kan man lära sig att det är okej? Att det är låååång tid kvar och framför allt att om man nu skulle, mot förmodan, komma en minut försent, så blir man inte halshuggen. Detta har alltid varit ett stort problem för mig, jag vet ärligt talat inte varför.

När jag gick i skolan och jag såg på klockan att jag skulle bli sen så sket jag enkelt i att gå dit. Det var/är ju helt sjukt, jag måste ju vara rädd för något. Har någon blivit fly förbannad på mig för att jag kommit försent? Ja, och då menar jag inte mamma eller så, utan någon annan viktig person? Nu är det ju inte så enkelt längre, jag kan ju inte strunta i och hämta mina barn. Bra träning om inte annat.

Föressten så ska jag skriva klart om detta med skinpicking, jag vet inte var jag ska börja bara. Det kanske tar sin tid, men det kommer… och tills vidare så får jag se ut som en idiot med sårskorpor på hela kroppen. Just nu är armar och magen mest utsatt. Fråga mig inte varför… Tur att det finns plåster!

Idag för tre år sen vid den här tiden låg jag och var hög som ett hus på lustgasen på Universitets sjukhuset här i Örebro. För idag, 09:33 så såg vår lilla (nu stora) blomma dagens ljus.
Nu när man blir nostalgisk och tänker tillbaka så var det inte så länge sen, men ändå så är det det. Vi har redan gått igenom så mycket och nu är hon stora tjejen och går på dagis och allt. Min bebis har blivit stor.Nu ska jag stänga ner och krypa upp på madrassen å sova. Vi har fortfarande ingen säng… börjar undra när vi ska få den. Det är inte roligt att sova på ett hårt glv längre, jag vill ha tillbaka vattensängen! Bortskämd, det är jag det.