Jag känner mig ensam. Jag känner att jag inte kan prata om en del saker med mina vänner, de förstår inte och kommer aldrig att göra det hur gärna de än skulle vilja. Jag talar förstås om hur det är att leva med ett barn som är annorlunda. Jag har aldrig reflekterat så mycket över det som på senaste tiden. M är nu 4 år och är inte alls som en ”vanlig” fyraåring. Ibland kan jag bli så avundsjuk på andras friska jämnåriga barn. Barn som kan prata och göra sig förstådda… jag blir så frustrerad ibland på att vi bara står och stampar.
Vännerna försöker förstå, men att försöka föreställa sig något som man inte har varit med om själv, är svårt. Det är ju som att beskriva känslan och smärtan hur det är att föda barn till någon som aldrig varit i den sitsen.
Jag älskar min lilla snutta och skulle inte för en sekund byta ut henne mot ett friskt, vanligt barn, det är inte alls det det handlar om. Kan inte ens förklara känslan…
