Jag blir så trött. Jag vet att det sitter i huvudet – ångesten alltså. Men den vägrar släppa taget. Det är ju en bra vecka! På söndag är det dags för Kryssningen som vi längtat efter i månader…

Kan man dö av spänning?
Jag menar… jag kan inte slappna av, det går bara inte. Det är inte förväntansångest heller, för jag mår relativt bra nu. Har börjat knapra Zoloft igen… jag lär mig aldrig tydligen. Nu måste jag komma ihåg att ta dem även om jag mår bra. Annars blir det så här.

Men spänningen alltså kommer att ta kål på mig. Jag ligger som en fiolsträng på nätterna. Jag kan inte sänka axlarna, de kryper upp automatiskt. Käken gör ont och jag har huvudvärk som inte är av denna värld. Gnisslar tänder så jag lär nog få en bettskena av tandläkaren eller nåt.

Samtidigt vill jag inte ta min lugnande medicin. Har bara två kvar och dessa tänker jag bara ta när det är riktigt akut. Nog för att jag ska förnya receptet i veckan, men ändå. Jag tänker inte knapra dom för jämnan.

Men allvarligt, finns det inget annat att göra?
Nu har jag försökt att slappna av med med ”relax-musik”, men det går inget vidare…

Och det värsta, jag vet inte varför jag mår som jag gör! Det känns liksom som att är det inte det ena så är det det andra. Nu känns det som om det var väldigt länge sedan jag mådde bra, som jag har rätt att göra varje dag. Det var länge sen jag inte kände spänning eller ångest.

Och jag trodde att denna vecka skulle vara seg och jäklig som den kan vara när man ska göra något kul, men nu är det nästan som om jag får peppa mig mentalt för att åka – trots att jag SKA åka, inget snack om saken… men dumma, dumma ångest!

My heart is pounding, the blood is streaming, my friends.
And I can’t be whole again, I can’t be whole again
I’m sorry
(Takida – ’Halo’)