Idag har vi varit och fixat pass. Eller ja, vi får hämta det nästa vecka. Nu gäller det bara att börja lägga undan lite pengar så man har något att shoppa för där nere. Ser verkligen fram emot att få komma bort lite, även om det bara är över helgen. Vi ska göra en lista på alla likörer vi måste införskaffa till barskåpet också, och så ska jag kolla på nätet om det finns något annat de rekommenderar att man ska kika på. 😆
Men nedräkningen har börjat… 😛
Som sagt, livet leker just nu. Inga stora svarta demoner som försöker äta upp mig iallafall. Jag gör så gott jag kan, och jag känner mig stark och vet att jag kan klara nästan vad som helst. Det jag oroar mig för nu är om jag ska få gallsten igen (och tro mig, det är nästan värt att få ångest för)…. och sådana där vardagliga saker som ”hur ska jag hinna…”. Sånt som alla människor lever med. Jag har inte sett det så förut. Det är som om jag fått ett helt nytt perspektiv på saker. Jag ser det som att jag läker. Jag läker och blir en helare människa. En sån sak som egentligen borde vara självklar.
För nej, de enda tankarna jag ägnade åt pappa var det jag skrev tidigare. Jag vet nu att jag klarar mig utan honom. Även om det är svårt, så har jag bevisat det för mig själv. Jag gick inte under om jag inte orkade bry mig om honom just då. För jag sa till mig själv att är han full, så får han vara det med sig själv – jag tänker aldrig mer bry mig. Nu förstår ju jag att jag förmodligen kommer trilla tillbaka någongång, men inte nu. Jag tillåter det inte.
I fredags fick jag även ett telefonsamtal från SysterDyster och hon talade om saker för mig som jag redan visste. 😛 Så nu är det lugnt på den fronten med.
Igår kväll befann jag mig på Strömpis med två vänner. Det var hyfsat, tills de spelade Pakito och jag blev en partyanimal. 😛
:heart: :heart: :heart:
Och sen att de spelade Darude efter gjorde ju inte saken sämre om man säger så… :(:):
Jag tänker inte bli nedtryckt. Jag absolut vägrar. Och faktumet är att innan jag visste, så kände jag att ”jag inte ska ta det till mig”. Jag måste hålla det på avstånd. Det bara måste fungera så. Så även om mitt undermedvetna sliter och drar i mig just nu tänker jag inte låta mig sjunka. Så mycket har jag lärt mig under mitt år i terapi.
Jag ska sålla bort information som inte är bra för mig. Som bara gör mig ont. Jag har verkligen försökt tidigare, men det är först nu det känns som om det faktiskt finns en möjlighet att välja bort vad jag ska bry mig om eller inte. Möjlighet säger jag, jag kan inte svara på hur länge styrkan håller i sig.
Men jag känner mig starkare än någonsin. Äter inte antidepp längre och jag vill helst slippa det. Men jag har ifall att jag behöver, men nu gör jag inte det och hoppas att jag aldrig ska behöva det igen.
Han har alltså ringt idag. Full naturligtvis.
Men jag rasade inte!
Till normala tider alltså. Fast nu är jag trött…
:|O:
Först satt jag uppe till 3 för att pillra med denna blogg. Egentligen var jag ute efter ett nytt tema till en annan blogg jag har, men sen fastnade jag vid en massa plugins istället…
Nåväl, när jag meckat och blivit nöjd var jag ju tvungen att byta tema här också. Velig som man är nöjer man sig ju inte bara med ett… 😛
Sen gick jag och la mig… men tro inte att jag somnade för det. Låg och zappade på tvn, kollade på Ricki Lake (visste inte ens att det visades fortfarande), Alias & Lättlagat. Mitt i det sistnämnda programmet gick en server ner och efter det tänkte jag att det inte var någon idé att lägga sig och sova.
Av någon anledning somnade jag iallafall. Just när jag bestämt mig för att vara vaken hela natten för att kunna lägga mig i anständig tid.. 😐 Dock vaknade jag ju till när jag lovat och kunde hjälpa till att få iväg barnen till skola och dagis.
Så sitter jag här. Med 2½ timmes sömn. Och jag kommer med all sannorlikhet bli en ragata om några timmar. Men det är smällar man får ta. Och så har jag huvudvärk känner jag. Åhhh, denna dag kommer bli stråååålande… :O:):