Vi går i väntans tider. Efter operation övertalning är det nu spikat och klart. Vi ska skaffa en ny familjemedlem!
Jag har länge gått och funderat över det och kände att det är dags nu, jag vill inte vänta längre än så här. Och om bara några veckor så är hon hemma.
Visst är hon alldeles underbar vår nya lilla skogis? Fler bilder på henne hittar du på uppfödarens hemsida. (Scrolla ner till Minnie)
God Jul på er alla kära vänner och besökare!
Hoppas att ni får en trevlig julhelg med en massa god mat och hårda klappar.
Själv är vi hemma i år och det ska bli sååå skönt! Granen är klädd, klapparna ligger redo för tomten när han kommer i morgon. Skinkan, revbenen och köttbullarna är färdiga. Bara att vänta med andra ord.
Men jag misstänker att jag kommer att spendera natten i mitt älskade badkar igen. 🙁
Har som titeln, varit nere en runda i ångesthelvetet. Är dock på väg tillbaka upp igen. Hoppas att jag ska kunna stanna här uppe ett tag innan det är dags för nästa runda. Om ångesten varit 100% så är den kanske runt 85% idag, så jag överlever – nog.
Jag försöker att göra saker som är roliga. Har hittat en blogg som jag läser varje dag och förundas om människan verkligen menar allt h*n säger. Jag brukar inte tycka illa om folk, men denna person har inte alla hästar hemma om man säger så. 😉
En annan jag hittade ikväll är Tjockisbloggen, en helt underbar blogg som jag med största sannolikhet kommer att fortsätta följa. De skriver så bra saker, men som vanligt missuppfattar folk om vad det egentligen handlar om.
Som jag ser det handlar det om två vackra tjejer som trivs med sig själva. De är stolta över sin kropp och tycker om sig själva för dem de är. Det enda de förespråkar är att ”tjockisar” skal ha samma rättigheter som ”smala” i vårt samhälle. Vi skall inte tryckas ned, bli diskriminerade genom att bli kallade äckliga, fula, lata, korkade etc bara för att vi inte är smala.
Nu vet ju ni som läser min blogg att jag inte heller är trådsmal, vilket tär på mig emellanåt. Men jag har lagt all viktminskning på hyllan. Varför kanske man kan undra?
Jag har en 9-årig dotter. Hon är smalare än de flesta i hennes ålder, men hon tycker att hon har feta lår. Hennes mage ”veckar” sig när hon sitter etc…
Som jag ser det är att OM jag skulle dra igång världens hets runt min vikt visar jag henne att det inte är acceptabelt att vara tjock, vilket i hennes värld KAN få den konsekvensen att man måste banta. Det KAN, jag säger inte att det blir så, men jag tänker inte ta den risken.
Kalla mig gärna korkad, men så här resonerar jag.
Dessutom har jag ju redan ett barn med ätstörning – vilket gör det ännu mer viktigt att den äldsta ska kunna acceptera sin lillasyster som ”tjock” och faktiskt älska henne för den hon är.
I förmiddags ringde de från dagis och sa att Malva hade ramlat och slagit sig rejält. De hade varit på väg från bussen till en teater då Malva inte kunde/orkade vänta och ville av bussen genast. Det resulterade i en olycka som kunde ha gått mycket illa.
När man är 5 år så vill man inte vänta. Man vill av fortast möjligast för att komma till den älskade teatern man väntat och längtat efter i en hel vecka. Kanske var det därför hon inte såg sig för innan hon klev iväg. Dumma bussen hade trapp och hon föll handlöst ner i asfalten. Hon har fortfarande inte så bra fallreflexer, så hon tar aldrig emot sig med händerna.
Dagisfröken tog upp henne fortare än fortast, och båda var tydligen likbleka i ansiktet. Fröken ville åka till akuten med henne men beslöt sig för att avvakta och istället åka tillbaka till dagis, alternativt att jag hämtade henne. Det gick dock inte den envisa Malva med på. Hon skulle se teater och därmed basta.
Hämtade henne runt 12 för de ville inte låta henne sova middag ifall hon fått hjärnskakning. Men hon verkar inte lida så värst av dagens olycka. Hon har inte ont i huvudet, fast det ömmar lite förstås. Mår inte illa eller är påverkad på något annat sätt. Men hon ser förskräcklig ut lilla snäckan.
Till och med skrapsår på näsan och kinden.
Jag är så trött på detta. Just när jag börjar komma på fötter efter en lång och segdragen depression/ångest så talar någon idiot på tv om VKS och så fastnar jag. Som de flesta av er vet så lider jag av emetofobi.
Jag tänker inget annat om dagarna, det är bara NÄR jag kommer bli utsatt. Jag mår såklart illa dygnet runt, kan inte slappna av. Drömmer om VKS på nätterna – hur jag kräks, har diarré etc). Blir jag minsta lös i magen är jag helt övertygad om att det är dags, vilket resulterar i ännu mer illamående.
Nu läste jag nyss att ens blodgrupp har betydelse om man blir smittad eller ej. Det stämmer faktiskt väl på mig – jag brukar inte ha VKS alls, det var lääänge sen (men såklart kommer jag få det).
Dom personer som har blodgrupp B eller blodgrupp AB, alltså så kallad fenotyp B har många gånger medfödd immunitet mot vinterkräksjuka.
Jag har AB… det kanske förklarar saken? Har inte haft VKS sen jag var barn iallafall. Men det mönstret kan ju spricka… Men jag ska försöka intala mig detta – att det inte är någon fara! (Skrattar fördomsfullt åt mig själv)