Jag har inte känt för att skriva nåt alls, men tänkte att det kanske var dags.

I går avlivades en av mina äldsta katter, Smirnoff, som blev 8 år. De som känner mig väl vet att jag älskar mina katter. De vet att jag älskar dem som om de vore mina egna barn. Jag älskar dem lika mycket som min dotter alltså. Skulle göra allt i min makt för dem. Men tyvärr hjälper inte det speciellt långt vissa gånger. Som denna till exempel.

Smirnoff var dålig ett tag, en vecka för att vara mer exakt. Han ville inte äta eller dricka, men han drack lite ändå när man tvingade honom. Så vi väntade.
I går när jag kom hem från datorteket så låg han i dotterns rum, helt nerkissad.
Jag fick panik och ringde ALLA veterinärer i hela Örebro. INGEN fick han komma till.. inte ens djursjukhuset…de hänvisade till Strömsholm. Jag ringde runt och frågade folk om jag kunde få skjuts dit, men icke.. de jobbade så det gick inte för sig alls.

Kvart över 8 åkte vi dock, då hade sambon kommit hem. På vägen dit jamade han så fort jag inte rörde honom, så jag klappade honom och höll honom i tassen hela vägen upp. Jag hade tagit tempen på honom innan och då hade han 34,3 (normal temp 38-39)
När vi kom dit tog de den igen. 34,9. Han skakade, jag vet inte om det var för att han frös eller för nåt annat. Men de rakade och stoppade in dropp utan att han reagerade märkbart. De tog honom för natten och jag pratade med honom och sa hur mycket jag älskade honom och att det här skulle gå bra. Han skulle få den bästa hjälpen och han var så duktig… Veterinären sa att det ser inte så bra ut, han kanske inte klarar natten.
Så jag förberedde mig på det värsta. Och när vi skulle åka hem så jamade han ett ”lämna mig inte mamma” och jag trodde jag skulle gå sönder…

Men hem åkte jag och kunde inte sova för jag väntade att de skulle ringa under natten. När de inte gjort det tänkte jag att det kanske skulle gå vägen iallafall. Han skulle bli bra.
Så jag åkte iväg till datorteket, satt där under genomgången och vid 11 halv 12 ser jag på mobilen att jag missat 3 samtal. (Har inte ljudet på under genomgångarna) så jag går ut. Då ringer Erik och säger att jag måste åka upp för han kan inte åka ifrån jobbet… så jag ringer alla tänkbara men ingen kan/vill. Känner paniken komma krypandes och inser att jag kanske inte hinner fram till honom innan det är försent.
Går in i rummet igen, och väntar på att det ska bli lunch. Då kommer grannen och jag säger till henne som det är. Hon tar ledigt för resten av dagen och säger att det är självklart att hon ställer upp för mig. Vi går mot Örebro C för att kolla om det går några tåg mot Kolbäck, men precis när vi kliver på perrongen ringer Erik och han låter ledsen. Han säger att de kommer att ringa mig inom 5 minuter och fråga om de får ta bort honom. Smirnoff ligger och krampar och han blöder ur munnen.

Vi bestämmer oss för att åka hem, och på bussen ringer de. Då har de redan tagit bort honom. De gjorde det precis efter att de talat med Erik. Det känns konstigt, som om jag vill sprängas men samtidigt känns det skönt att det är över. Han lider inte mer.

Nu efteråt kan jag tänka. Varför åkte jag inte in med honom tidigare? Det hade inte spelat någon roll säger de som vet. Han hade njursvikt och det hade han haft i flera år utan symptom så om vi hade fått åka tidigare vad hade vi fått? En månad till? Han blev förgiftad av sin urin. Visst det finns mediciner, men hur hade det livet sett ut?

Det känns som om jag valde rätt i slutändan för honom, jag vet bara inte om det var rätt av mig att vänta. Det jobbigaste är att jag vet att jag aldrig får känna honom, hans vita mjuka päls, hans kuttrande när vi ska gå på toaletten tillsammans, hans nyfikenhet, han skulle vara med överallt. Jämt. Hans jamande. Och hur ska jag glömma hans ”lämna mig inte”-jam? Känns som om jag svek honom. Och han kommer aldrig få veta hur mycket jag ångrar mig.

Smirnoff
f. 1993-07-05 + 2001-11-27