Etikett: sjuk

Förbannad

- Susanna

Mina barn dansar varje lördag och idag när vi skulle gå hem luktade spya lång väg i omklädningsrummet, där satt en mamma med sin dotter… varav mamman utbrister; ”nej nu får du sluta för om du fortsätter sådär så kanske vi också får magsjuka!”

Alltså hade barnet kräkts ordentligt när hon skulle byta om, men skulle ändå in och dansa, samt smitta ner andras barn!

Jag blir så j*vla förbannad så det finns inte ord. Inte nog med att jag har emetofobi (rädsla för att kräkas) men jag bara undrar hur folk tänker? Min egen ångest kan jag (knappt) leva med – men jag kan absolut inte leva med UPPENBART korkade föräldrar, sorry!

Visst, dansen kostar rätt mycket pengar och de har betalt för att barnet ska gå där, men det kan väl ändå inte släpa dit ett barn som är sjukt?!

Hade det varit mitt barn hade jag sett till att få hem henne illa kvickt. Men jag verkar tydligen vara en av de få som resonerar så?
Jag sa även till mamman att hon borde ta med sig sitt barn och gå hem, men hon bara blängde surt på mig och gick in i salen, varav jag tog mina barn, varnade andra föräldrar och gick hem.

Nu däremot har jag världens jävla ångest. Jag blir så jävla trött på föräldrar som bara tänker på sig själva!!!!!

Tankar om svininfluensan

- Susanna 1 Comment

Först trodde jag att jag inte ens skulle bry mig att ens skriva något om influensan. Personligen är jag inte det minsta oroad för min egen del, tror inte att den egentligen är så farlig som media säger att den är. Jag kommer inte att vaccinera mig mot influensan. Dock är jag lite orolig ändå eftersom att Malva är i riskzonen. Jag menar, hon kan ju bli dödssjuk av en vanlig förkylning eftersom att hon har svag muskulatur i överkroppen och kan inte hosta så bra som andra barn. Hon har ju varit inlagd pga detta ett otal gånger under sitt snart 7 åriga liv. Men sen finns det ju inget vaccin ännu, och om det är någon som ska ta vaccinet i vår familj så är det hon, för att vara på den säkra sidan. Men vaccinet i sig är läskigt eftersom att man inte vet vilka eventuella biverkningar det ger.

Jasmine har varit förkyld och i helgen var det Eriks tur. Själv kommer det och går på mig och verkar aldrig bryta ut ordentligt. Det är inte svininfluensan, för ingen av oss har eller har haft feber. Vi är bara supertrötta och hängiga och orkar ingenting. Malva hade varit lite hängig i skolan idag, men har för övrigt mått bra. Men man är ju lite mer uppmärksammad när det gäller henne eftersom att vi vet hur fort det kan gå. Från ingenting till allvar på några timmar. Skönt dock att läkarna på sjukhuset vet vem hon är och snabbt kan ta fram journaler så de förstår allvaret om man nu skulle behöva det. Men vi förebygger med inhalationer dagligen eftersom att hon har börjat klaga på halsont, vilket både syster och pappa har och har haft och hon ”tätnar” jättefort när hon blir sjuk, så det är lika bra att börja i tid.

Fast man får ju hoppas att vi alla klarar oss. Men man vet ju aldrig.

En vecka senare

- Susanna 1 Comment

Pratade nyss med veterinären och fick det bekräftat att det INTE rörde sig om PKD, vilket jag gått och varit orolig för. Skönt det iallafall. Nu minns jag inte exakt vad det var, för veterinärer (som annat läkarfolk) talar på medicinspråk så man inte fattar mycket. Dock var det en relativt sällsynt sjukdom som oftast angriper hud och slemhinnor och senare inre organ som hjärta, lungor, lever… fast ytterst sällsynt njurar! Va faan! Såklart att just min katt blir sjuk och att han ska vara så sällsynt så det minsann sätter sig på njurarna. :/

För i hans fall, så var det njurarna som tog stryk. Dessutom så om han hade levt så är prognosen dålig och behandligen består av mycket höga doser av kortison – och det önskar jag inget djur. Men vad är oddsen egentligen?! Jag menar att det sätter sig på njurarna… ingen egentligen, men så händer det. Och det händer dessutom mig/oss. Som om vi inte har haft nog med njursjuka katter.. även om det nu i första hand inte berodde på njurproblem, utan det tillkom som en komplikation.

Han hade inte kommit tillbaka från krematoriet ännu, men när vi hämtar hans aska så får jag även obduktionen skriftligt så jag kan läsa ifred och fundera på hur vi ska gå till väga med en ny kompis åt Musen. Hon är så uttråkad. 🙁 Och främst köpte vi ju Rory som sällskap till henne… Nåväl, det kanske låter hårt och kallt, men vi ska nog låta en ny liten kille få komma hit. Det är Rorys halvbror och har färgen röd & vit. Återkommer om och ifall det blir aktuellt.

Typiskt mig

- Susanna

Man ska ju egentligen inte säga att det är typiskt när det gäller saker som sker. Iallafall inte oftast, som man brukar göra. Tex om jag missar bussen när det spöregnar så säger man ju att det är typiskt mig, fast det kanske händer en gång av 100. Fast idag känner jag mig ynklig… för nu är jag sjuk, och nu känns det som om det faktiskt är typiskt mig…. Solen strålar och det är varmt.

Jag hade planerat en helkväll för mig och mina vänner och nu vet jag inte ens om jag orkar ta mig någonstans. Var nyss ute i solen i 5 minuter och det var skönt, men huvudet hänger inte riktigt med. Att dricka alkohol på detta är ingen hit, jag vet att det straffar sig i efterhand, så det blir en lugn hemmakväll… som så många andra kvällar. Visst, jag kan ju gå ändå, men jag vet inte om kroppen orkar det.

Klumpen i halsen föressten är kvar, men det är inte av ångest… Det började klia i halsen igår och vägrade ge med sig. Kändes som om det låg äppelskal där och jag äter inte ens äpplen… och så vaknar jag med ena näsborren igenbommad och den andra leker niagarafall. Halsen är tjock och huvudet som sagt är inte att leka med. Men ingen feber iallafall, fast det känns som om jag har det.

Så ja, det känns som om det är typiskt mig. Sjuk när det är fint väder och allt. Och äntligen sommarvärme… *suck* (Jag menar, det är ju faktiskt inte första gången, jag menar… hur var det tex förra året?)

Men jag kan ju glädjas åt att jag har hunnit göra allt jag skulle göra denna vecka. Alltid något. Nästa vecka blir iofs likadan, så jag måste friskna på mig för på söndag är det Brucan! Yay.

Nej, men hej Herr Å…

- Susanna 1 Comment

… är du på besök nu igen. Snälla, jag vill inte ha besök av dig nu. Eller överhuvudtaget för den delen…

Så är det dags igen. Har faktiskt mått bra ett par dagar. Kors i taket kanske… ibland börjar jag att undra faktiskt. Vad har jag gjort för att förtjäna att må som jag gör?!

Naiv som jag är trodde jag att vks var över för denna säsong, men inte. Omkring mig insjuknar folk fortfarande. Dock ingen i min direkta närhet, men oron finns ju ständigt där. Det är bara en fråga om när, inte om… Knappt att man vågar ha sina barn på dagis och i skola för där kan ju de bli smittade, och om de blir smittade så blir ju jag det. As always… Knappt man vågar gå ut ens, för att rädslan finns att man kan andas in andras eventuella smittor. Det finns ju puckon som går till jobb/skola dagen efter eller tom samma dag, läste jag… Fattar ärligt talat inte hur sådana människor är funtade.

Kanske är det för att jag samtidigt har förväntansångest inför helgens resa. Jag brukar få förväntansångest så det är egentligen inget nytt… men ångesten reagerar på samma sätt alltid. Man borde tycka att jag är van vid det här laget, men inte då. Och jag VET ju så väl att det blir bra så fort jag kliver på den där jäkla båten. Jag vet ju det, så varför gör jag detta mot mig själv? Jag fattar inte.

Så självklart sitter jag här nu med orolig, bubblig mage… mår jag inte lite illa också? Jo, det gör jag nog… Undrar om jag kommer spendera kvällen i badkaret som så många gånger förr? Undrar om jag kommer att kräkas. Eller bli riktigt lös i magen. Då är det ju såklart magsjuka eller något annat, självklart, så jag inte ska kunna åka iväg.

På något sätt verkar det ju vara så att jag egentligen vill bli sjuk, för att slippa åka. Men jag vill ju faktiskt åka. Jag vill komma bort och bara vara jag. Men jag vill inte gå omkring och må dåligt.