Jag har träffat väldigt många läkare, psykologer och andra terapeuter under ca 15 års tid, som alla hävdat att jag varit deprimerad. Det kan jag visserligen acceptera,  det har jag ju varit.

Men jag minns speciellt en kvinna, hon var psykolog, som bestämt hävdade att jag minsann var deprimerad fast jag inte själv kände så alls… (det finns säkert ett gammalt inlägg om det här, det var dock några år sen).

En terapeut jag träffade privat talade om för mig, också för många år sen, att jag var tvungen att försöka inte bli ”för glad” eftersom jag alltid kraschade efter att jag varit just glad. Men att det skulle bero på bipolaritet fanns inte på kartan.

Läkarna gav mig en massa olika diagnoser; depression, social fobi, ångest, GAD, paniksyndrom, med mera…

Själv började jag fundera på om jag kunde vara bipolär, för det liknade mitt problem, men de alla typ skrattade och sa: ”Du är bara deprimerad” och gav mig tabletter som funkade i början, och sen inte alls.

Att jag varit deppad i perioder är inget nytt.. men jag undrar vem fan, om någon, som vänder sig till vården och säger: ”Jag mår så sjukt jävla bra just nu! Kan jag få nåt piller så jag slutar vara glad jämt..?”
Nej, precis.
Ingen.

Men till slut fick jag, förra året, en remiss till psykiatrin. Efter alla dessa år, så träffade jag den bästa läkaren jag haft i mitt liv! Han har jobbat med bipolära personer i över 20 år, och såg mitt mönster.

Det första han sa när han träffade mig var: ”efter att ha läst din journal, att mediciner bara fungerat periodvis för dig och att du har så många diagnoser, så skulle jag säga att du har bipolärt syndrom… hur känner du inför det?”…
Kan säga att jag höll på att börja gråta. Äntligen var det nån som äntligen förstod mig. Inte för att jag själv misstänkt det, utan för att han förstod det genom att ”kartlägga” mina perioder. Och trots att jag bara har 18 ”rätt” av 20 på skattningstestet, så fick jag diagnosen Bipolär Typ 2.

Och äntligen, så förstår jag varför jag är som jag är. Varför jag alltid varit ”konstig”, känt mig överlycklig och självmordsbenägen på en och samma vecka. Det är en oerhörd lättnad, jag är bara ledsen över att det tog sån tid. Har ju missat så mycket under alla onödiga depressioner, när jag hade kunnat förstå och acceptera varför jag har sådana omväxlande perioder.

Men nu försöker förstå och lära mig hur jag ska hantera mig själv och mina känslor. Medicinen fungerar jättebra, men inte helt perfekt, men SÅ mycket bättre än innan, vilket jag är så tacksam för!