Etikett: oro

Oförklarig värk + strejk

- Susanna 3 Comments

Vaknade i morse med en enorm värk i handen (vilket inte är så ovanligt iofs), men även i foten, hälsenan typ… aj aj, kunde knappt stå på benen. Några minuter senare brakade magen ihop med smärtor och akuta toalettbesök. 🙁  Och senare på dagen fick jag knasont i hela kroppen. Precis som förra gången, fast det gör inte fullt så ont som då. Jag fattar inte vad det beror på… jag har inte legat illa. Det vet jag eftersom att jag inte sover så bra… om jag ens somnar på nätterna. Jag är inne i en sån där jobbig period. Jag är skittrött, men kan inte sova. Ligger och vrider och vänder på mig hela tiden och om jag mot förmodan skulle somna så vaknar jag med 5-10 minuters mellanrum. Grubblar för mycket. har en massa saker jag måste göra… Ibland undrar jag hur jag är funtad, eftersom att jag fortsätter att samla på mig ännu mer jobb än vad jag egentligen orkar med. Känner mig sönderstressad. Och ledsen.

Och magen har, som sagt, gått i strejk. Får inte behålla något jag stoppar i mig, det rinner rakt igenom, så det är bara att käka kiselgel igen. Det smakar som krita… för er som undrar. Inte speciellt smaskigt, men det fungerar faktiskt ganska bra. Har fått i mig 1 smörgås och 1dl köttsoppa (buljongen) på två dagar… Känner att det liksom inte är någon vits att äta när kroppen ändå inte hinner ta upp någon näring. När det är så här kan jag lika gärna sitta på toa med min tallrik… så illa är det alltså. Då avstår jag hellre. Men med kiselgelen så blir magen iallafall lite mer stabil, tack och lov.

Ska försöka ta kontakt med vårdcentralen (inte för att jag har så mycket förtroende för dem kvar, bara för att få höra att det inte finns något att göra åt det – och varför inte passa på att göra det när man har råd denna gång?)  så snart denna svininfluensahysteri har lagt sig något. Sen vill jag ju egentligen inte gå dit och eventuellt bli smittad av något annat elände, om nu någon sjuk person skulle befinna sig där. Jag vet att jag låter pessimistiskt, men det är inte lätt att vara positiv när livet jävlas hela tiden. Jag är så trött på detta… jag minns inte ens hur det var att må bra. 🙁

Jag ska omformulera mitt tidigare inlägg och skriva ut och ta med till farbror doktorn… nån dag i framtiden.

Tills dess ska jag förbereda mig för något jag tycker är kul, kattutställning i helgen… i Nacka.

Shit

- Susanna 4 Comments

Sitter och googlar på alla mina olika symtom och blir faktiskt lite smått mörkrädd. Inte nog med att jag först varit ganska anti mot vaccinering av baconsnuvan, har jag nu tvärvänt. Klart jag ska vaccinera mig. För tänk om… tänk om jag faktiskt själv ÄR i riskgruppen fast ingen läkare vill/har lust att ta mig eller mina symtom på allvar. Jag menar, det är ju inte så att jag inte har försökt… Malva är redan vaccinerad en gång, hon ÄR ju berättigad den eftersom hon ligger inom riskgruppen. Så idag ska vi försöka få till en vaccination…

Nåväl, som en del vet har jag misstänkt ganska länge nu att jag lider av IBS – men då jag inte får komma till läkare och bli undersökt ordentligt så får jag väl försöka luska på egen hand. Enligt mina symtom kan jag ha antingen IBS, Chrons, Ulcerös kolit eller magsår. Eller så är jag ”bara” utbränd. Eller hypokondriker…

Vi kan börja med det ständiga illamåendet. Reumatologen trodde att det berodde på att jag fått biverkningar på Xanor, vilken jag ätit nu i många år. Själv tror jag inte så mycket på den versionen… Men som sagt jag är ju ingen läkare. Kollade sköldkörteln för något år sedan, och har kollat för diabetes. Båda två har jag fått negativa svar på. Mår illa mer eller mindre konstant. Kräks inte, men det känns ibland som jag ska göra det… Kväljningar, klump i halsen och ja, dagligen illamående som inte går över. Äter Postafen och tuggar Calma varje dag. Testade negativt för celiaki (glutenintolerans) förra veckan (hemtest).

Sedan en tid tillbaka, tror det var redan i somras upptäckte jag något konstigt på mina tånaglar. Det ser nästan ut som om jag har dubbla naglar…
Ingen läkare har brytt sig om det heller… fast jag varit orolig över det.
De ser helt vidriga ut – ärligt talat. Jag gissar dock på att det rör sig om någon vitaminbrist, eftersom att jag får mina ”anfall” och inte kan tillgodogöra mig något av det jag äter eller dricker. Har börjat ta extra vitaminer varje dag så jag hoppas att det ska bli bättre. Men om det är sådana där linjer, som det nästan inte finns några artiklar om på svenska, så kan dessa bero på bl a invärtes sjukdomar… så det låter ju inte så kul direkt.

Sen har vi ju magen, det är ett helt kapitel för sig. I perioder är den lugn och stabil. Med perioder menar jag 3-4 dagar… Ibland kan jag äta vad jag vill och må bra, nästa gång jag äter samma sak får jag akut ont i magen och måste springa till toan innan jag knappt har svalt. Andra dagar, är jag istället förstoppad av samma mat. Är gasig som bara den, magen leker åskväder, bullrar och har sig.

Men om någon vill leka doktor eller ge sig på en gissning så kommer mina symtom i en lista:

  • illamående
  • växlande diarré, ”normal” avföring, förstoppning
  • magont i övre och nedre delen
  • magknip
  • akuta toalettbesök i samband med måltid (oavsett vad jag äter – dock inte alltid, men ofta)
  • uppkördhet
  • svullen mage
  • minskad aptit
  • känner ingen direkt hunger  (varierar dock)
  • ingen viktnedgång (står stilla)
  • ont under höger och vänster revbensbåge (fram och bak)
  • sveda i magen
  • klumpkänsla i halsen (har dock ej sura uppstötningar eller halsbränna)
  • halsen känns tjock
  • svårt att rapa
  • torra slemhinnor
  • psoriasis
  • ledvärk (med värmeökning + svullnad trots medicinering)
  • ångest
  • panikångest
  • depression
  • oro
  • mardrömmar
  • trötthet (spelar ingen roll hur mycket/lite jag sover)
  • hemorrojder (visserligen haft sen sista graviditeten av & till)
  • konstiga tånaglar
  • gaser
  • irritation
  • frossa/fryser lätt
  • svettningar/vallningar
  • stickningar/domningar/myrkrypningar/ karpaltunnelsyndrom
  • yrsel
  • fetma
  • ljud/pip i öronen (ibland)
  • ringar under ögonen
  • migrän med aura
  • glasbubblekänsla
  • hjärtklappning
  • okoncentrerad
  • spända muskler (hela jag är spänd)
  • kramp
  • urinträngningar (kan iofs bero på den mängd medicin jag petar i mig)
  • kraschat självförtroende
  • tappar tråden/glömsk
  • nedstämd, gråter lätt
  • synstörningar
  • klarar inte av stress
  • balansproblem (känns som om jag lutar ibland)
  • håravfall
  • minskad lust, orkar inte göra ens de enklaste sysslorna
  • låtsas utåt att allt är bra fast jag mår skit (orkar inte förklara varje gång)
  • noll motivation
  • tänker/grubblar/funderar för mycket
  • och en massa annat som jag inte kommer på just nu.

Jag kan inte säga att jag är fysiskt stressad. Däremot mentalt, vilket kanske beror på min ångestproblematik, men det blir inte bättre. Jag grubblar JÄMT och när jag försöker komma underfund med vad det egentligen beror på så kör jag fast. Jag är som en dator som bara står och tuggar… Jag har ingen direkt tid för återhämtning, om det nu skulle röra sig om stress/utbrändhet eftersom att jag, som sagt, grubblar jämt. Hade det varit fysiskt så hade det varit så mycket lättare. Jag kan ju inte stänga av hjärnan liksom.

Fick dock ett tips på att försöka föra dagbok  för att se vad det är som utlöser stressen… så det kommer väl ett par inlägg om det när jag har ork. Det är ju ingen idé att vända sig till vårdcentralen, för jag är ju bara ett hopplöst fall… iallafall känns det så.

Nej, men hej Herr Å…

- Susanna 1 Comment

… är du på besök nu igen. Snälla, jag vill inte ha besök av dig nu. Eller överhuvudtaget för den delen…

Så är det dags igen. Har faktiskt mått bra ett par dagar. Kors i taket kanske… ibland börjar jag att undra faktiskt. Vad har jag gjort för att förtjäna att må som jag gör?!

Naiv som jag är trodde jag att vks var över för denna säsong, men inte. Omkring mig insjuknar folk fortfarande. Dock ingen i min direkta närhet, men oron finns ju ständigt där. Det är bara en fråga om när, inte om… Knappt att man vågar ha sina barn på dagis och i skola för där kan ju de bli smittade, och om de blir smittade så blir ju jag det. As always… Knappt man vågar gå ut ens, för att rädslan finns att man kan andas in andras eventuella smittor. Det finns ju puckon som går till jobb/skola dagen efter eller tom samma dag, läste jag… Fattar ärligt talat inte hur sådana människor är funtade.

Kanske är det för att jag samtidigt har förväntansångest inför helgens resa. Jag brukar få förväntansångest så det är egentligen inget nytt… men ångesten reagerar på samma sätt alltid. Man borde tycka att jag är van vid det här laget, men inte då. Och jag VET ju så väl att det blir bra så fort jag kliver på den där jäkla båten. Jag vet ju det, så varför gör jag detta mot mig själv? Jag fattar inte.

Så självklart sitter jag här nu med orolig, bubblig mage… mår jag inte lite illa också? Jo, det gör jag nog… Undrar om jag kommer spendera kvällen i badkaret som så många gånger förr? Undrar om jag kommer att kräkas. Eller bli riktigt lös i magen. Då är det ju såklart magsjuka eller något annat, självklart, så jag inte ska kunna åka iväg.

På något sätt verkar det ju vara så att jag egentligen vill bli sjuk, för att slippa åka. Men jag vill ju faktiskt åka. Jag vill komma bort och bara vara jag. Men jag vill inte gå omkring och må dåligt.

Kontroll?

- Susanna 1 Comment

Så är det äntligen helg igen. Tiden då man ska mysa med sin familj.

M, som är min yngsta dotter, fiser hela tiden. Det luktar urk. Mer än vanliga fisar. Dessa luktar DÖD. Och genast börjar mina hjärnspöken härja. Magsjuka magsjuka magsjuka. För såklart, det kan ju inte bero på något annat…

Jag blir så trött på mig själv, ärligt talat. Jag VILL inte leva under denna fobi mer. Jag försöker varje dag att tänka positivt, men det går inte. Jag intalar mig själv att det inte är någon fara. Men hjälper det? Jag bara lurar mig själv. Hur mycket jag än försöker att motarbeta, desto mer ångest får jag. Ju mer positivt jag försöker tänka, desto mer ångest får jag. Känns som om jag sitter fast i ett ekorrhjul…

Och bara jag ser dottern så späs ångesten på mer och mer. Herregud… är det verkligen så här jag måste leva resten av mitt liv?! Om så är fallet, så vet jag inte om det är värt det… Jag menar, ska jag få ångest över mitt eget barn för att jag inte kan släppa kontrollen? Vad är jag för en slags mamma egentligen?!

Självhatet har inga gränser för tillfället.

Låtsas att det regnar

- Susanna

Nu förstår jag ingenting. På riktigt. Alltså, jag har ju alltid tidigare blivit ångestladdad av mina panikångestattacker, men nu verkar det som om jag inte ens orkar reagera känslomässigt. Eller, det gör jag ju, men jag är inte rädd längre för känslan. Man kan säga att jag har vant mig vid det här laget. Det kanske är bra, men det är oerhört jobbigt. Jag har minst en attack om dagen nu, men det känns inte som förut. Den är på något sätt annorlunda. Ilska. Jag blir förbannad på mina känslor. Förbannad på min larviga kropp.

Jag känner som en våg av illamående skölja över mig och jag vet att det bara sitter i huvudet. Jag kallsvettas och känner att nu svimmar jag. Jag blir så arg. VARFÖR?! Pratade en pyttestund med grannen utanför och var tvungen att gå in innan det syntes på mig. Hela kroppen blir stissig. Orolig. Hjärnan förbannad. Frustrerad.

Det är uppenbart att de inte samarbetar värst bra. Har stora funderingar på att börja med min antidepp igen. Jag vill inte, men jag kan ju inte gå omkring så här.

Om saker och ting bara kunde lugna ner sig lite runt omkring så jag kan få lite ro. Men jag kan inte säga ifrån och det gör ju inte saken lättare. Men även om jag inte mår som jag behöver, så ska ju inte min familj bli lidandes. Så jag sitter i tysthet och låtsas som det regnar.

Och även om jag vill få alla de här sakerna, som måste göras, gjorda så vet jag inte om jag i nuläget pallar för ett negativt besked. Även om jag nu i och för sig inte egentligen tror att det skulle bli ett, men man kan aldrig vara säker. Då är det bättre att gardera sig och må bra först och senare eventuellt ta smällen. Även om ingen annan än jag egentligen bryr mig… (Jag talar om LSS FYI)

Så jag måste hitta ett sätt att bita ihop. Eller ge upp min motsträvan över att börja med antidepp igen. Men jag är ju inte *svärord* deprimerad! Men det är klart livskvaliten är ju inte direkt på topp heller. Dilemma. Kanske bäst att börja knapra piller (och således bli en knarkare i min fars ögon) innan jag hamnar i det där svarta hålet… om jag nu är på väg dit… who knows.