Upp som en sol…

Jag märker som sagt inte när och hur jag dippar efter en hög period, utan det bara känns efteråt och då vet jag att det redan är försent att kämpa emot.

Googlade lite om en sak jag har ”problem” med och det stod att det kan vara livshotade (som med mycket annat) och per automatik tänker min hjärna: ”vad bra!!! Då slipper du kanske ta livet av dig!”… och då förstår jag att jag redan landat. Efteråt kom resten av de vanliga, inte upplyftande känslorna som jag brukar känna.

Det är verkligen irriterande att bli straffad över att vara lycklig några dagar…

Psykbryt

Can’t read my, Can’t read my
No he can’t read my poker face

Så jävla klockren text. Det är precis så.
Idag när jag vaknade kände jag mig så låg igen. Kan inte exakt sätta fingret på vad det är, men jag känner hur ångesten river och sliter i mig. Det gör så ont och jag kan knappt andas. Tårarna bara rinner och det verkar inte finnas någon hejd. Om jag bara kunde fatta varför eller vad det är som spökar?

Nog för att jag vet två saker som har en anledning att vara ledsen över, men detta är helt sjukt. Jag har inte sörjt färdigt i en process, men det borde inte ge mig sådan ångest tycker jag.

Sambon blev grinig för han vill ha svar till varför jag ligger i fosterställning och gråter – tro mig det vill jag också. Jag ligger aldrig så annars… Känns som om det är inspärrning nästa…
Och tro mig, jag vill berätta varför jag mår som jag gör. Men hur ska jag kunna berätta om jag inte ens själv fattar?!

Så det är pokerfejset som åker på, som så många gånger förr. Och han säger att han inte tror på att jag har ett. Det är ju iallafall en sak som får mig att le. För så fel han har.